I Malmö lyser solen på Sankt Knuts Torg, där människor sitter utspridda på kullerstenarna i små färgglada öar. Andra flockas kring Folkköket där mat lastas upp på tallrikar i en strid ström. Asylgruppen sätter ihop sina banderoller. De är för nuvarande cirka 25 aktiva i gruppen här i Malmö. De arbetar i huvudsak på två fronter, dels genom att i praktiken hjälpa folk som söker asyl, dels genom opinionsbildning. Gruppen arbetar för legalisering av papperslösa migranter samt för rörelsefrihet och rätten att stanna i Sverige. Deras kampanj mot förvaren och mot Fort Europa har pågått hela veckan. Fort Europa syftar på EU:s politik som gör det svårt för flyktingar att ta sig in i Europa på legal väg. Migrationsverkets förvar är låsta anstalter där flyktingar som nekats asyl kan hamna. 4400 personer satt någon gång under förra året inspärrade. Förvaret i Malmö har fyrtio platser.

Lina Adolfsson från Asylgruppen berättar om hur de har arbetat för att sprida ut information över stan. De har satt upp vägskyltar pekande mot förvaret, kastat ut sina budskap på stadsbussar, försökt driva en dialog med personalen på förvaret samt besökt intagna flyktingar. Hon beskriver miljön inne i förvaret som märkligt livlig vid ytan, men när man kommer nära faller fasaden och allvaret i situationen lyser igenom.

- Vi kastade in skor på förvarets taggtrådsförsedda rastgård. De intagna får inte bära sina egna skor utan tvingas bära plastsandaler. Ännu har vi inte fått någon motivering till denna förnedrande behandling, säger Lina.

Innan vi tågar iväg ska ord göras hörda genom en mikrofon.

Anna Glas, aktiv medlem i gruppen, förklarar syftet med kampanjen:

- Det finns de som inte vet om att människor sitter inlåsta på förvar. Vi vill uppmärksamma och få folk att bli medvetna, dånar hennes ord över torget.

Den erfarne flyktingaktivisten Joachim Lentz håller ett tal och talar om vikten av en gemensam kamp för humanitet. Applåder instämmer i hans ord.

Saeed använder sig själv som exempel. Han är palestinier och kom till Sverige som flykting från Libanon.

- Jag kom hit med en liten önskan. En önskan om att få leva. Vi har ett ansvar att förändra situationen både här och i de diktaturer vi kommer ifrån som flyktingar, översätter tolken hans ord.

Orden som genomsyrar hela dagens demonstration är: asyl som en mänsklig rättighet.

Det högljudda engagemanget glöder då folk kommer på fötter. Under ordnad kalabalik rör de på sig och formerar sig enade runt banderollerna. Upp emot trehundra personer marscherar mot förvaret.

- VAD SKA VI GÖRA? KROSSA FÖRVAREN! VAD SKA VI GÖRA? KROSSA RASISMEN! Orden ekar när Lina Adolfsson håller megafonen i ett fast grepp.

Regnbågsfärgade sjalar, glada mungipor och bestämda blickar. Det är en brokig samling människor som vandrar genom Malmös gator. Men deras lika strävan efter en human flyktingpolitik sammanför dem. Det här är upprörda människor. De hävdar att reglerad invandring idag innebär att människor utestängs, går under jorden och i värsta fall dör i kampen för sina liv. Asylgruppen pekar på att i EU betyder reglerad invandring att människor dör vid gränserna. Det faktum att Sverige fällts nio gånger av FN: s tortyrkommitté, för att ha avvisat flyktingar till tortyr eller död, borde tala för sin sak.

Slagorden skriks ut och hundratals ben pinnar envist framåt. Korsningar passeras och nyfikna ögon följer vår väg. Efter ungefär en timmes vandring är vi framme vid förvaret i Kirseberg i Malmö. Några känsloladdade tal hålls. Framför oss tornar förvaret upp sig, med sina två våningar höga och smutsgula väggar. Innanför en del fönster sitter galler.

- Som asylsökande kommer du hit. Vem hjälper dig? säger Ali med darrande röst. Han flydde en diktaturregim och sökte asyl i Sverige. Då arresterades han och sattes här på förvaret i två månader.

Innanför gallret står några intagna med näsorna tryckta mot fönstret. De har skrivit sina meddelanden på lappar och de hade nog haft mer att säga om poliserna låtit demonstranterna komma ända fram. Stämningen tar en vändning, blir overklig. De asylsökande tittar ut på oss med intensiva blickar. Och vi kan inte göra annat än att titta tillbaka, kanske vinka lite tafatt.