Detaljerna skall vara klara i april nästa år, strax efter det att Kyotoprotokollet träder i kraft. Dessutom sker förhandlingar över Atlanten mellan de nio delstaterna i USA och EU-kommissionen, vilket gör att handel med utsläppsrätter mellan industrierna i dessa stater och EU-länderna kan komma igång redan 2007 eller 2008.

En sådan utveckling utgör en mycket kraftig påtryckning på den amerikanska administrationen, oavsett vilken den kommer att vara vid denna tidpunkt.

Samtidigt inser framsynta europeiska statsledningar att Kyoto räcker inte för att hantera klimatfrågan. Tyskland har redan sänkt sina utsläpp med nio procent sedan 1991 (mer än de fem procent som krävs enligt avtalet), och diskuterar möjligheten av en ytterligare 40-procentig sänkning fram till 2020. Storbritannien har sänkt sina utsläpp med 8 procent sedan 1990 och siktar på att sänka dem med 60 procent fram till 2050, samtidigt som man driver på resten av EU-länderna att göra samma sak. Delstaterna som får Bush att skämmas

De nio delstater, som nu kommer att få president Bush att skämmas genom att visa att det är fullt möjligt att få ned koldioxidutsläppen utan skadliga inverkningar på ekonomin, ligger samtliga i det övervägande demokratiskt röstande nordöstra USA, även om initiativet faktiskt leds av den repulikanske guvernören för delstaten New York, George Pataki.

Det är inte så konstigt som det låter, eftersom antalet republikanskt röstande i själva staden New York ligger på låga 16 procent, och varje guvernör i den delstat där staden New York ingår rimligen måste ha tämligen öppna kanaler också till demokraterna.

Delstaterna som ingår i initiativet är Connecticut, Delware, Maine, Massachusetts, New Hampshire, New Jersey, New York, Rhode Island och Vermont. Dessutom deltar Maryland, District of Columbia (Washington), samt Pennsylvania som intresserade "observatörer" i processen, tillsammans med ett antal provinser i östra Kanada.

Precis som EU går de nio US-delstaterna in för en marknadsbaserad lösning under gemensamt överenskomna villkor för att förverkliga nedskärningarna. Principen är att de industrier som ingår tilldelas en given mängd tillåtna utsläpp, mätt i ton koldioxid.

Utsläpparna kan sedan välja att antingen vidta åtgärder för att minska utsläppen, eller köpa utsläppsrätter från andra, vilka lyckats skära ned sina utsläpp och har delar av sin kvot kvar att sälja. Därmed uppnås ett starkt ekonomiskt incitament att skära ned, utan att nedskärningskraven behöver regleras i detalj på statlig nivå.

Genom de underhandssamtal som nu förs med EU är det tänkt att europeiska industrier kan komma att få lov att sälja sina utsläppsrätter till US-amerikanska industrier. Eftersom USA ännu så länge står utanför Kyotoprotokollet är det dock mindre troligt att de US-amerikanska industriernas kvoter kommer att erkännas som "Kyoto-valuta". De kan därför inte köpas av européerna.

Det skamliga för den amerikanska administrationen ligger i att den kan komma att tvingas in i ett internationellt avtal bakvägen, genom att tillräckligt många delstater inom den egna nationen i praktiken väljer att ingå på egen hand.

Det är värt att komma ihåg att den tidigare demokratiska administrationen, som hade den miljöinriktade Al Gore som vicepresident, inte heller förmådde medverka konstruktivt i utformandet av protokollet, därför att man visste att det aldrig skulle komma att bli ratificerat av en kongress med republikansk majoritet. Men man skrev ändå på till slut.

Det var den nuvarande administrationen som tog det exempellöst arroganta beslutet att dra tillbaka sitt lands underskrift på ett internationellt avtal (istället för att lugnt och stilla låta kongressen rösta mot ratificering, godkännande i parlamentet, och därmed slinka ut).

Det gjorde Bush-administrationen med säkerhet i syfte att en gång för alla skjuta Kyoto-protokollet i sank. Istället står man där idag med att protokollet faktiskt kommer att träda i kraft inom mindre än tre månader, sedan Ryssland nu ratificerat sin underskrift genom beslut i duman. Varken USA eller Australien, som också står utanför Kyotoprotokollet, kan nu undgå att påverkas av den handel med ustläppsrätter som kommer att påbörjas, inom ett par år till och med med industrier i själva USA, genom initiativet från de nio delstaterna.

Det finns ingen federal reglering av koldioxidutsläpp överhuvudtaget i USA. Men i praktiken har de åtgärder administrationen vidtagit inneburit att landets mest efterblivna industrier kommit undan med ännu slappare reglering än tidigare. Arrogansen framstår som allra tydligast i president Bushs "Global Climate Change Initiative".

Målet med detta "initiativ" är inte ens att sänka koldioxidutsläppen, utan att minska kolintensiteten i produktionen, d.v.s. mängden koldioxidutsläpp per dollar i bruttonationalprodukten. Enligt planen skall denna kolintensitet minska med 18 procent under de närmaste tio åren.

Men vad man då inte nämner är att den ekonomiska tillväxten samtidigt gör att utsläppen av koldioxid kommer att öka med 40 procent över 1990 års nivå fram till 2020. Detta i ett land som redan står för en hel fjärdedel av alla koldioxidutsläpp överhuvud taget på hela jorden, trots man bara utgör fem procent av världens befolkning.

Vad européer kan komma att bli jämförelsevis stolta över

Den bästa tillgängliga vetenskapliga kunskapskällan i klimatfrågor är FN-organet IPCC (Intergovernmental Panel on Climat Change). Där anger man att temperaturerna kan komma att stiga med 1.4-5.8 grader över 1990 års nivå fram till 2100. Om världens kolsänkor (förmågan att suga upp koldioxid) mättas kan temperaturökningarna bli ännu större.

Det kommer aldrig att bli tal om att kunna undvika klimatförändringarna. De är här, och de kommer att öka. Men för att klara av att hålla dem på en nivå som samhällen kan hantera anger IPCC att minskningen av koldioxidutsläpp bör vara i storleksordningen 70-80 procent jämfört med idag.

Detta är den bästa tillgängliga vetenskapliga kunskapen, och det är mot den bakgrunden man skall väga den amerikanska administrationens arrogans, när man kallar en politik som innebär en 40-procentig ökning av koldioxidutsläppen från världens redan största utsläppsland för ett "Global Climate Change Initiative".

Det är också mot den bakgrunden man skall väga otillräckligheten av det nuvarande Kyotoprotokollet (som alltså inte träder i kraft förrän om nästan tre månader), vilket talar om nedskärningar om fem procent och inte inbegriper stora utsläppsländer som USA, Kina och Indien.

Det har också framsynta, främst europeiska, regeringar förstått, och där arbetar man sedan länge med vad som måste till utöver Kyoto. Och de allra mest framsynta har förstått att den som ligger före idag får det lättare i framtiden, när behovet av nedskärningar kommer att framstå skriande klart, men då det också kan komma att bli ekonomiskt och samhälleligt plågsamt att genomföra de stora nedskärningar som då krävs.

Därför diskuterar Tyskland (som redan sänkt sina, visserligen stora, kolutsläpp med nio procent sedan 1991) att komma fram till nedskärningar på nivån 40 procent och det redan 2020.

Och Storbritannien (som också sänkt sina utsläpp från en hög nivå med 8 procent sedan 1990) talar om minskningar med 60 procent fram till 2050, samtidigt som man driver på resten av regeringarna i EU att gå samma väg.

Det är nedskärningar som åtminstone ligger i samma storleksordning som den bästa vetenskapliga kunskapen säger är nödvändiga.

Basfakta om koldioxidutsläpp från fossilbränslen

Under förra året steg kolutsläppen (i form av koldioxid) från fossila bränslen till den nya rekordnivån 6,8 miljarder ton. Det är en ökning med 4 procent jämfört med föregående år. Kolutsläppen har stigit långsamt sedan slutet av 1700-talet - och mycket snabbt sedan 1950-talet; i själva verket har de fyrdubblats under de senaste femtio åren.

Tre fjärdedelar av kolutsläppen globalt kommer från användandet av fossila bränslen (kol, olja, naturgas). Resten kommer huvudsakligen från avskogning. Gräs- eller jordbruksmarker innehåller mycket mindre biomassa, d.v.s. kolföreningar, än skogsmarker; skillnaden har gått ut i atmosfären som koldioxid när träden förbrännts organiskt (ruttnat) eller eldats upp.

Det finns fyra stora samhällssektorer som står för kolutsläppen. Den största är elproduktion (oftast koldrivna kraftvärmeverk) med 35 procent. Transport- och industrinsektorerna står för vardera 20 procent, och de återstående 25 procenten kommer från bostads- och kontorsbyggnader.

Två tredjedelar av kolutsläppen från fossilbränsleanvändning kommer från endast tio länder. USA, med fem procent av världens befolkning, står alltså för närmare 25 procent av de globala utsläppen. Kina kommer på andra plats med 14 procent. Andra större utsläppsländer är Ryssland, Japan, Indien och Tyskland.

En stor del av de ökande kolutsläppen under de närmaste årtiondena väntas emellertid komma från uländer. De globala kolutsläppen har ökat med 13 procent sedan 1990, medan Kinas utsläpp som ett exempel ökat med 47 procent. Kina stod i själva verket för nästan hälften av de ökade globala utsläppen under 2003.

De naturliga systemen förmår suga upp ökade koldioxidutsläpp i viss utsträckning. Mekanismen kallas för "kolsänkor". Men när koldioxidhalten i atmosfären stigit med 31 procent sedan 1750-talet innebär det en så snabb ökning (snabbare än under de senaste 20.000 åren) att risken för att kolsänkorna mättas ökar. Följden kan då bli svårförutsägbara "tröskeleffekter" (en lång tids långsamma ökningar kanske bara ger små effekter, för att då en viss nivå uppnåtts, plöstsligt ge mycket stora effekter.)

Färska rapporter tyder på att en sådan tröskeleffekt är på väg. Under de senaste två årtionden har halten av koldioxid i atmosfären ökat med i medeltal 1,5 ppm (miljondelar) per år. Men under de senaste två åren har ökningarna plötsligt stigit till 2,04, respektive 2,54 ppm per år.

Dessa ökningar låter sig inte förklaras med att utsläppen stigit så kraftigt, utan tyder på att de naturliga systemens förmåga att i viss mån kompensera för ökade utsläpp nått en gräns. Fortsatta utsläppsökningar kommer då att slå igenom med mycket snabbare ökningar av halten koldioxid i atmosfären, vilket betyder motsvarande kraftigare klimatförändringar.