På väg ned mot landningsbanan på Chatrapati Shivaji International Airport i Mumbai, Indien, breder ett hav av plåttak ut sig under oss. Enkla, men finurligt konstruerade, boningar byggda av bråte och billigt material tjänar som tak över huvudet för mer än hälften av Mumbais 14 miljoner invånare. Slumområdena som tränger sig på och som fyller upp varje ledigt utrymme i staden, står i stark kontrast mot skyskrapornas välputsade fasader, de internationella affärskedjorna och de sari-klädda morgonjoggarna i businesskvarteren nere vid strandpromenaden. Många ser slummen som stadens skamfläck, som med allsköns medel måste suddas bort i regeringens strävan efter att göra om Mumbai till ett 'nytt Shanghai'.

Över en miljon människors hem och liv är nu hotade av utvecklingsplanerna i Mumbai. I slumområdet Dharavi - som kallas 'Asiens största slum' - och runt Mumbais internationella flygplats vill regeringen rehabilitera och omplacera sluminvånarna. Och sluminvånarna är egentligen inte emot planerna på utveckling och förbättring. Förhållandena i slumområdena är på många håll katastrofala.
- Vi skulle gärna slippa oväsendet och föroreningarna från flygplatsen och ha fungerande avloppssystem, men inte på bekostnad av att flytta till andra sidan staden och få tre timmars extra resväg till jobbet, säger Rahul som bor i Indira Nagar, ett av de slumområden som ligger vägg i vägg med flygplatsen.
- Framför allt måste vi bli involverade i regeringens planer, inte bli skuffade runt som boskap, fortsätter han upprört.

Flygplatsplanerna

I maj förra året lade regeringen över uppdraget att modernisera och utvidga flygplatsen på det privata Mumbai International Airport LTD, MIAL. En ny landningsbana, större hangarer, nya parkeringsplatser och utrymmen för gods ska byggas - allt för att leva upp till kraven på en internationell flygplats i en stad som försöker skapa sig en allt centralare plats i den globala ekonomin. Runt 800 hektar mark är avsedd för flygplatsen, men endast 400 hektar används i dag för flygtrafik. Ytterligare 110 hektar upptas av slum, och utvecklingen av flygplatsen är avhängig av rehabiliteringen av sluminvånarna. Men, det bor uppemot 100 000 hushåll - närmare en halv miljon människor - i slumområdena kring flygplatsen, så det är ingen lätt uppgift som planerarna står inför. Dessutom tvivlar många i slummen på trovärdigheten i MIAL:s presenterade planer, och protesterna är starka.

Abdul Karim bor med sin fru och sina tre barn i Indira Nagar sedan 30 år tillbaka. Han arbetade tidigare för Air India på flygplatsen, men har nu en liten verksamhet vid sitt hus där han tillsammans med sina söner reparerar diverse trasiga metallföremål.
- Där, bakom muren, ligger Air Indias tjänstebostäder, säger Abdul och pekar på det moderna byggnadskomplex som ligger på andra sidan den taggtrådsbeklädda muren. Och åt andra hållet - bakom stängslet - är det privat mark, fortsätter han och pekar i motsatt riktning, mot ett inhägnat bostadsområde som bevakas av en påk-beväpnad vakt.
- Varför ska de bygga ut flygplatsen just här? De privata värdarna hotas inte av att bli ivägkörda!

Enligt Abdul och hans grannar handlar den bakomliggande planen för flygplatsen mer än något annat om en kommersialisering av området. Både slumområdena kring flygplatsen och det gigantiska slumområdet Dharavi ligger mitt i centrala Mumbai och marken är attraktiv. Här finns pengar att tjäna, och såväl lokala entreprenörer som internationella företag vill in och investera. Det verkar vara viktigare för regeringen att besökande turister och affärsmän har tillgång till pampiga lyxhotell, shoppingcentrum och någonstans att ställa sina bilar, än att tillgodose sluminvånarnas grundläggande behov.
- Vi är villiga att flytta om vi får en rättfärdig anledning, säger Abdul. Från början fick vi höra att marken behövdes till en ny landningsbana. Nu har vi läst i tidningarna att en ny landningsbana inte är möjlig att bygga här, och att MIAL planerar att bygga hotell, shoppingcenter och en golfbana på denna mark. De sa till oss att vi måste flytta av säkerhetsskäl, men om marken ska användas för kommersiella syften rör vi oss inte ur fläcken!

MIAL medger att det kanske inte är möjligt att bygga en tredje landningbana, men att marken definitivt måste användas för nya hangarer, godsmottagning och annan infrastruktur kopplad till flygplatsen. MIAL framhåller också att moderniseringsplanerna aldrig kommer att kunna förverkligas om inte slummen runt flygplatsen försvinner.
- Det är vår skyldighet att rehabilitera sluminvånarna och vi har satt igång processen tillsammans med regeringen, säger en talesman för MIAL. Problemet är bara att regeringen måste bestämma vilka i området som ska omfattas av slumrehabiliteringsplanen och var de ska rehabiliteras.
Väl medvetna om den överhängande risken att bli ivägkörda från sina hem, har nu många av invånarna i slumområdena kring flygplatsen organiserat sig i protest mot det stundande bygget.

Slummens Gandhi

I ett slitet litet rum i Dharavi sitter Jockin Arputham på golvet bakom ett lågt bord som fungerar som skrivbord. Jockin är en social aktivist som har kämpat för sluminvånares rättigheter i mer än 40 år. Från att själv ha letat mat för dagen på gatorna i Mumbais slum, har han blivit en global företrädare för sluminvånare. Jockin grundade 1974 National Slum Dwellers Federation och är sedan 1996 även president för det internationella nätverket Slum/ Shack Dwellers International som sträcker sig över 23 länder och har över 6 miljoner medlemmar. I samband med att planerna på att bygga ut flygplatsen lades fram startade han organisationen Mumbai Airport Slum Dwellers Federation för att tillsammans med Abdul, Rahul och deras grannar kring flygplatsområdet kämpa för rätten till ett värdigt boende.
- Många av sluminvånarna har bott här i mer än 50 år. Majoriteten av dem arbetar på flygplatsen eller har sin verksamhet i området. Det går inte att bara bryta upp deras tillvaro och skicka iväg dem till någon obestämd plats flera timmars färdväg bort!

Jockin ifrågasätter varför Mumbais modernisering måste ske på bekostnad av sluminvånarna, och arbetar nu tillsammans med sin organisation för att inleda en dialog med regeringen - och även privata företag - för att skapa en hållbar social utveckling för Mumbais invånare. En utveckling som även måste inbegripa de fattigaste och mest utsatta i staden.
Jockin har sedan mitten av 70-talet arbetat tillsammans med organisationen The Society for the Promotion of Area Resource Centres med rehabiliteringsprojekt för sluminvånarna. Deras arbete går ut på att utforma strategier i nära samarbete med sluminvånarna, framför allt kvinnorna, för bättre boende och infrastruktur. Tillsammans arbetar de med över en halv miljon familjer och har byggt boende för 8 500 familjer i Indien. Jockin poängterar också vikten av att rehabilitera människorna i samma område.
- Parallellt med ekonomisk utveckling och modernisering måsta man inkludera hållbar social utveckling, säger Jockin. Hur påverkas sluminvånarnas sociala situation av att flyttas till andra sidan stan? Vad händer med skolor, deras verksamheter, familjer och vänner? Sluminvånarna måste involveras i regeringens planer, besluten kan inte tas över deras huvuden.

Allmän ovisshet

Invånarna i Indira Nagar, ett av de runt 30 slumområden som hotas av flygplatsexpansionen, är oroliga och det råder en allmän ovisshet om framtiden. För att bli erbjuden ett nytt boende krävs att invånarna med fotopass eller på annat sätt kan bevisa att de bott i området innan ett visst datum.
Men det finns två huvudsakliga problem. För det första saknar de flesta i området fotopass, och för det andra är det inte klart vid vilket datum gränsen ska dras för att bli del av rehabiliteringsplanen. Det har talats om 1 januari 1995 eller 1 januari 2000, medan andra bud gör gällande att alla som är berörda av byggplanerna kommer att erbjudas alternativt boende. Diskussionerna har gått i olika riktningar, och än i dag verkar ingen riktigt veta vad det är som gäller.

Vidare råder det oklarhet om var slumrehabiliteringen kommer att ske. De två platser som det framför allt talas om är sumpmarker och saltland i Mumbais utkanter. Här vill regeringen bygga gigantiska betongkomplex att inhysa sluminvånarna i. Men miljöexperter varnar för konsekvenserna av att bygga i dessa områden. Saltlandet vid Mumbais kust fungerar som en naturlig barriär mot översvämningar och vattennivåförändringar, och vid sumpmarkerna är risken för jordskred och ras hög. Men i strävan efter ökad ekonomisk tillväxt verkar miljöexperternas argument ha mindre betydelse, och som så ofta är det de fattigaste och mest utsatta som hamnar på de farligaste och hälsovådligaste platserna.

En global trend

För första gången i historien lever fler människor i städer än på landsorten, enligt FN:s befolkningsfond UNFPA:s nyutkomna rapport State of the World Population. De senaste årtiondenas globalisering har lett till allt snabbare växande städer - i genomsnitt två personer per sekund lämnar landsorten för att söka lyckan i stan. Detta har inneburit ekonomisk tillväxt och välfärd för många, men i kölvattnet av denna utveckling har städerna blivit alltmer uppdelade och klyftorna mellan globaliseringens 'vinnare' och 'förlorare' ökar alltjämt. I utkanten av metropolerna ser vi hur gigantiska segregerade områden växer fram, där de fattigaste och mest utsatta samlas i jakt på arbetstillfällen. En tredjedel av världens stadsinvånare - mer än en miljard människor - bor i dag i slum och getton. Om samma utveckling fortsätter räknar man med att tre miljarder människor kommer att bo i slumområden år 2030.

Urbaniseringen är enligt FN-rapporten irreversibel, och problemet är egentligen inte att städerna växer utan hur man planerar för tillväxten. Trenden har länge varit att försöka stoppa vågen av urban migration, men istället borde stadsplanerare bygga upp en struktur för att tillfredsställa grundläggande behov såsom rent vatten, tak över huvudet och goda sanitära förhållanden.
Mumbai kommer år 2020 passera Mexico City och bli den andra mest välbefolkade staden i världen efter Tokyo. Redan i dag är Mumbai den mest tätbefolkade staden och en av världens främsta slummetropoler.
- Slum existerar världen över, konstaterar Jockin Arputham.
- Problemet är att människorna i slummen allt som oftast inte blir annat än en siffra i en rapport på någon politikers bord. 85 000 familjer här, 400 000 sluminvånare där, et cetera. Det är individers liv vi pratar om.
Var man än rör sig i Mumbai stöter man på ordet 'beautification'. Staden ska göras vacker. Men vad betyder det egentligen? Vackra fasader, nya hus, bättre gator? Ett nytt Shanghai? Enligt regeringens rehabiliteringsplan kommer familjerna i slummen att ges en lägenhet på 25 kvadratmeter någonstans i stadens utkant. Det kan tyckas generöst, men för en familj med i genomsnitt tre till fyra barn, och inte sällan tre generationer under samma tak, lämnas inte mycket utrymme för personlig integritet.
Och vad som försvinner mellan raderna i regeringens planer är de ekonomiska intressen som ligger bakom dem. Det är sant att man måste kämpa för att få bort slummen, men man får inte förväxla slum med sluminvånare.
- Min familj har bott här i 30 år. Vi har lagt ned en massa pengar och kraft på att skapa oss ett hem här, säger Abdul. Vi tänker inte låta oss bli dumpade i ett betongkomplex vid någon sumpmark.
Ett tiotal meter ovanför oss går ett flygplan ned för landning. Fedex-planets motorer dränker Abduls ord i ett muller. Hur utvecklingen än går kring flygplatsen så är det ironiska att om bostadsområdena där Abdul, Rahul och hans grannar bor jämnas med marken, är sannolikheten stor att det är just de som kontrakteras för att bygga de nya komplexen där de själva en gång bodde.