Luften i huvudstaden Manila är inte bara avgaser och svunnen ekologi, den är även drömmar och förhoppningar saltade med rädsla och uppgivenhet. För etablerade multinationella företag är Filippinerna rena paradiset. Gränslös expansion enligt globaliseringens handbok är tillåten i en metropolis med en skattefri zon. Innanför zonens gränser handlas det med dollar och importeras och exporteras varor utan tullavgifter allt medan utländska medborgares tilltag skyddas av nordamerikanska lagar. Den filippinska marknaden är vidöppen, ingen stat reglerar eller ställer några frågor och arbetare kräver varken kontrakt eller befogade arvoden.
Landets största exportvara är billig arbetskraft. Årligen försvinner tusentals filippiner utomlands till osäkra byggnadsprojekt av skyskrapor i Mellanöstern eller som hembiträden i väst, där många vittnat om sexuella övergrepp eller att de blivit misshandlade av sina arbetsgivare. Medan storföretag spränger sig in på den filippinska marknadsgården tycks den egna befolkningen ta till första bästa alternativ för att komma därifrån.

I samma stad, men långt därifrån sitter jag i en taxi och svettas.
- Lönerna är väldigt låga här, man klarar sig knappt för dagen, säger taxichauffören och byter fil i morgonträngseln. Manilas trefiliga vägar slukas snabbt av hundratals bilar, alla på väg åt samma håll. Han fortsätter:
- Jag har varit sjöman i tjugofem år och kom hem för elva månader sedan, då rustade jag om min bil till en taxi. Någon inkomst måste jag ju försöka få, menar han.
Fastän många är kritiska till samhällsmodellen är det tydligt att det bor en utbredd respekt gentemot maktskiftet, inför politiker och välbärgade - gentemot dem som 'lyckats' i livet. En respekt som å ena sidan bottnar i önskan att själv få slippa känna fattigdomen flåsande i nacken, å andra sidan är ett resultat av en korrupt centralmakts ihärdiga propaganda om människors eget ansvar gentemot sig själva och sin egen försörjning, utsänd genom privata mediekanaler och jättelika billboards som blänger ner i kåkstäderna med sin framgång och ljusa hud. Det öppna systemet utan ansikte i Filippinerna syns till överallt.

Joseph, 55 år och allt-i-allo-arbetare, tänder en cigarett och sneglar mot Manilas bisarra trafikstockningar. Han påbörjar en mening men faller i tankar.
- Man blir apatisk i ett sånt här system, fastslår han. Blir man itutad att man inte kan förändra samhället eller sin egen tillvaro blir man handlingsförlamad, apatisk.
Att arbeta utan kontrakt, utan säkerhet och med inställningen att fackföreningar är bevis på att företag är dåliga arbetsalternativ är miljontals filippiners vardag. Därför trängs storföretagen längs Manilas exklusiva affärskvarter Makatis gathörn och skyskrapskomplex, i hopp om att få plöja jord längs den relativt orörda marknaden. Telecom-marketing är mycket populärt och USA-ägda företag bemannar filippiner att ta hand om nordamerikaners försäkringssystem och trasiga tvättmaskiner. Det är tydligt att den gränslösa globaliseringen slår hårt mot Filippinerna, liksom den erövrat övriga Sydostasien. Filippinerna har blivit en modern ekonomisk koloni, underställd osynliga makters önskemål och begär, vilka osynliggör den inhemska befolkningens behov och avväpnar deras rättigheter. Joseph rycker uppgivet på axlarna och släcker Marlboro-cigaretten.
- Det är rädslan som driver Filippinerna framåt. Här är alla rädda för något, säger Daniel, 24, som kom till Sverige som nioåring, men som nu har återvänt till Filippinerna för att studera ekonomi vid ett universitet och har dessutom startat ett internetkafé i centrala Manila tillsammans med sin flickvän Karenina, 26 år.
- Det är helt otroligt vad de lär ut vid universiteten här, allt har politiska baktankar. Allt som har med kollektivism, förbundsbildningar och solidaritet att göra betraktas som odemokratiskt, säger Daniel.
Vad är folk rädda för? frågar jag.
- För makten. På motorvägarna till exempel, flyttar sig bilar när röda eller svarta registreringsskyltar tutar och vill köra förbi. Röda och svarta plåtar innebär regering eller polis. Då flyttar sig folk. Det bor en väldigt utbredd politikerrespekt här, för folk med makt. Det bara är så.
På internetkaféet trängs och svettas vi tillsammans till ljudet av luftkonditionering och brusande datorer. Det är mitt på dagen men samtliga fjorton datorer är ockuperade. Det är en tuff marknad de gett sig in på, där allt måste vara billigt för att någon ska ha råd att kunna köpa ens tjänster.
- Filippinerna är ett lotteri, där slumpen ger dig ett bra eller dåligt liv, påpekar Karenina som tidigare arbetat på telecom-företag och svarat på nordamerikaners frågor om sina försäkringspremier. Hon förklarar religionens starka fäste i landet som en del i acceptansen inför orättvisorna:
- Lever man ett hårt liv accepterar man det, eftersom man anser att Gud vill ha det så.

Filippinerna förkroppsligar på många sätt det förutfattade intrycket av landet: här finns barn som letar försäljningsobjekt bland sopor, kantklippta boulevarder nitiskt befriade från damm och grus försöker förtränga majoritetens levnadsstandard, familjer som övergett arbetslösheten på landsbygden för ett liv i ett egetrest hem utmed den trafikerade järnvägen medan högresta bostadskomplex i fjärran skyddas av orden 'God is Great', allt betraktat under en färd från en stadsdel i Manila till en annan. Men det finns något djupare rotat i sammanhanget, ständigt närvarande. Det är strävandet och sökandet efter någonting annat, efter någon annanstans.
Den inställningen förenar alla jag träffar. Vad vill de unga, de som står med ena benet i barndomen och den andra i ålderdomen? Svaren varierar naturligtvis, men binds oftast samman av en klar medvetenhet, delvis begravd i uppgivenhet och i frågan: Vem ska kunna förändra vårt samhälle?

Religionens, eller snarare frikyrkornas, makt över befolkningens åsikter och tyckanden är tydlig. Katolicismen kom guppande likt flaskpost tillsammans med kolonialismen och personifierar den filippinska traditionen och kulturen. Tron är ett viktigt inslag i många utsatta människors liv, och en källa till stöd och tröst. Men tron är oftast inte villkorslös.
Men så tänker inte Jun-jun, 25, medan han klinkar på gitarren där vi sitter i skuggan. Jun-jun var själv gängmedlem och levde på gatan tills kyrkan 'räddade' honom undan det 'meningslösa livet' och skänkte honom hopp och mening. Sedan dess har han tagit tillvara sina musikaliska talanger och spelat i kyrkans orkester varje helg under gudstjänsterna.
Jun-jun berättar att hans band just fått chansen att spela in en skiva för ett stort skivbolag. Är det det du vill göra? frågar jag.
- Ja, jag vill bli känd, säger han med ett brett leende och visar mig ett ackord jag inte visste fanns. Jag vill bli någon viktig. Utan musiken vet jag inte vad jag skulle göra.

Tyfonen 'Durian' som drog in över Filippinernas södra kuster i vintras blottade landets många samhällssår och visade hur människor tvingas leva sina liv för att över huvud taget kunna överleva. Längs vulkanfötter, där jorden är brukbar, men där risken för utbrott och sjukdomsepidemier lever tätt inpå. Det natursköna Filippinerna är rikt på ekologiska skatter men turismen växer och breder ut sig i ö-riket. Effekterna av den glupska turismens framfart lär snart gå att utvisa, och bevisa. Den stora aktörens makt över de mindre aktörerna som utgör majoriteten blir tydlig.
När jag färdades längs motorvägen kunde jag se spåren av stadstillvarons ansiktslyftningar - kallade 'urban facelifts'. Människor började för flera månader sedan att fördrivas från sina hem längs med järnvägen, alldeles intill ringlederna som suger upp fordon på väg till innerstaden. Ett modernt tilltag i dag, då hem jämnas med marken för att göra betongen renare och utsikten för förbipasserande vackrare.
Vart människorna som fördrivits har tagit vägen vet ingen som jag frågar, bortsett från att de verkligen har fördrivits från sina hem. Kvar står en rest vitmålad mur, där en lila text lite här och var berättar att regeringen har städat upp bland slummen och gjort staden renare. I den plötsliga tomheten vandrar dagsanställda omkring och städar bland kvarlämnad bråte och sorterar grus efter storleksordning. Det viktigaste är inte vad de sysslar med, utan vad texten på arbetarnas tröjor avslöjar för betraktaren. I stora och synliga bokstäver står det att president Gloria Arroyo och hennes stab arbetar för en bättre miljö för Filippinerna - och tydligen gynnas miljön av att fördriva de människor som har det allra sämst ställt från sina hem.
'Urban facelift'-projektet i Manila har inte uppmärksammats nämnvärt utanför Filippinerna, men påminner om de utrensningsprojekt Kina inlett i Peking inför sitt sommar-OS 2008, eller den fördrivningsapartheid regimen i Zimbabwe inledde för några år sedan i Harares slumområden.

En bortglömd värld uppenbarar sig intill sumpmarkerna i en instängd och djupt förorenad lagun i utkanterna av Manila. Här har Joey, 29, och många andra byggt sig enkla bostäder längs det svartnade vattenbrynet. Han odlar majs och spenat i den träskliknande jorden och säljer det på marknaden. Joey berättar att de stigande och sjunkande vattennivåerna ständigt försätter området i kaos, och när tyfonen trängde ända in på fastlandet några månader tidigare sköljdes all fisk som var instängd i fiskekolonier längre ut i lagunen över till dem.
- Vi plockade fisken direkt från marken, som en skänk från ovan mitt i allt kaos, berättar han.
Jag blickar ut över sumpmarkerna och ser män och kvinnor odla grödor medan barn leker bland skräp, hundar och ledsamma rötter. Längre bort syns ett tydligt bevis på de sorters makabra verklighetstillstånd Filippinernas makthavare tycks befinna sig i. Mitt bland sömniga odlingar och överlevnadskonstnärer har en toppmodern idrottshall rest sig, stolt bärande borgmästaren Lito Atienzas namn.
- Det är ett japanskt-filippinskt projekt, berättar Joey. Men det är aldrig någon där, det kostar 90 pisos (13 kronor) i timmen per person att hyra. Det har ingen råd med, säger han och blickar istället ut över sina plantor, skinande gröna i solgasset. Utanför idrottshallen sitter en beväpnad vakt på en stol och sover. Där sitter han dag som natt, tydligen, för att se till så att ingen obehörig tar sig in och utnyttjar basketkorgarna.

Medan väst turas om att hylla den exploaterande globaliseringen i Asien försöker de asiatiska länderna att rätta sig efter den liberala marknadens spelregler. Miljontals människor tvingas in i system de inte valt själva och oftast fastnar majoriteten i ett tillstånd där de varken kan förändra sin egen livssituation eller undfly sin egen verklighet. I den aspekten blir människor och natur underställda en ekonomisk diktatur, klädd i frihetens namn. Den polerade ytan är inte verkligheten, den finns mest där för syns skull. Den filippinska maktgräddan med regering och storföretag i spetsen har gjort valet att leda landet in i en moderniseringsprocess, från vars bjudning majoriteten hålls utestängd.
Men bortom landets gränser lär man inom en rimlig framtid börja tala om Filippinernas återhämtande och växande ekonomi, sedd ur företagandets kalkylperspektiv och längs de vackra turiststrändernas solnedgångar. I bakgrunden, bortglömda och trampade på, lever den billiga och utbytbara arbetskraften för att överleva.

Jag och Daniel promenerar till en framtvingad botanisk trädgård, inklämd bland skyskrapornas och trafikens grå dimma. När vinden tar i kan vi nästan höra de nakna grenarna sjunga. Vi talar om människan och om hur hon fungerar, om hur hon först gör allt för att övervinna naturens lagar för att senare ångra sig och plantera natur lite där hon behagar. Jag frågar Daniel om hur han ser på framtiden i Filippinerna.
- Alla ser vad som händer, men på gatan har man accepterat systemet.
Istället för att försöka lösa samhällsproblemen tillsammans ska man lösa allt på egen hand. Han blir tyst en stund, sedan säger han:
- Jag vet inte, men vi tycks ju mer benägna att bygga tsunamivarningar istället för att lösa de verkliga problemen.
Problemen i Filippinerna är många och svårknäckta: fattigdomen, korruptionen och det ekonomiska uppsvinget som gynnar fåtalet.
Fortsätter den politiska ambitionen att verka för att hålla isär befolkningen och motarbeta kollektiva lösningar är det systemet och inte befolkningen som i slutändan kommer att överleva. I Filippinerna är människor strandsatta, alla på sina egna små öar. Ensamma och långt ifrån varandra.

FILIPPINERNAS HISTORIA: EKONOMISKT PARADIS INTILL POLITISK REPRESSION
Filippinernas historia är kantad av kolonialism och politisk oro. Landet koloniserades först av Spanien och senare av USA och Japan innan det utropades till en självständig demokratisk stat (läs modern ekonomisk koloni underställd USA) under 1940-talet. Filippinerna var länge en familjedynasti, där några få storfamiljer med spanskklingande namn ägde praktiskt taget allt av värde. Deras makt lever kvar, i ättlingarnas pengar och företag, i politiska ställningar, i köpcenter, avenyer och tidningar som alla bär deras namn och tillgodoser deras intressen. Att Filippinerna styrts av diktatorer långt in i modern tid har levt kvar innanför maktens väggar.
De inhemska motsättningarna sedan kolonialtiden har också överlevt det ekonomiska uppsvinget under de senaste decennierna och demonstreras tydligt via olika sociala rörelsers kritik mot det sittande systemet och genom de smala kanaler regimkritiker har till sitt förfogande för att göra sina röster hörda. Röster för social rättvisa, fattigdomsbekämpare, kvinnorättsaktivister och kritiker av den kvävda yttrandefriheten motarbetas systematiskt och oavbrutet av den ekonomiska och politiska gräddan.
Drygt 180 aktivister - journalister, vänsteraktivister och människorättsaktivister - mördades för sina åsikters skull under 2006. Det är det största bakslaget för mänskliga rättigheter i Filippinerna sedan diktatorn Marcos tid under 1980-talet.
President Gloria Macapagal Arroyo har bedrivit en medveten politik sedan hon under odemokratiska förhållanden tillträdde 2001. Valet föregicks av systematiskt valfusk, vilket Arroyo några år senare erkände i ett direktsänt tv-tal. Hon sitter ändå kvar som landets ledare, trots att en handfull korruptionshärvor och inskränkningar av de mänskliga rättigheterna har lagts till i hennes politiska portfölj.
Den filippinska regeringen spelar ut sina kort väl, genom att hålla sig på god fot med väst med fritt företagande, expansion av den konkurrensutsatta marknaden och genom att sälja ut sin befolkning som billig arbetskraft kan Arroyo tillgodose en centraliserad maktgrädda med såväl ekonomiska som politiska eftergifter.
Arroyo har dragit stor nytta av det pågående 'kriget mot terrorismen', vilket hon retoriskt och militärt har utnyttjat för att rättfärdiga sin brutala förföljelse av oliktänkande, främst muslimer och vänsteroppositionella, som mördats i demokratins nedfläckade namn.
700 personer med olika anknytning till vänsterpartiet Bayan Muna har mördats sedan den sittande regeringen bildades för fem år sedan. Senast för bara några veckor sedan mördades sex regimkritiker efter en gatumanifestation mot Arroyos presidentskap.