Varför är svartsjuka normalt?
"En annan lösning är den kristdemokratiska: skilsmässor är fel och kärnfamiljen är bäst i alla lägen. Att leva därefter borde vara ett givet val för alla som vet att de har fallenhet för svartsjuka - för
att skona omvärlden om inte annat.'
För länge sedan försökte jag då och då förklara för mina medmänniskor att svartsjuka var ett övergrepp. Deras svar brukade gå ut på att jag hade mycket att lära av livet. På sätt och vis hade de rätt: jag har lärt mig att vara försiktig med att ifrågasätta något som tycks vara en reflex - men nu tänker jag göra det ändå.
Att missunna sin partner frihet av rädsla för att bli bortvald anses helt normalt. Ursprungligen var det nog ett sätt att säkra den andre som förälder åt sina egna barn, eftersom det finns en drift att vilja sprida sina egna gener, men svartsjuka är default också i förhållanden utan barn. Ändå tar vi oss numera själva den frihet vi vägrar varandra.
Sedan ungefär 1960-talet växer vi upp med halvsyskon, styvsyskon, plastmammor och bonuspappor. Ändå inleder folk förhållanden som om de vore de första och sista i varandras liv, och spelar upp uppslitande dramer när det visar sig att det inte är så! Vilket i sin tur får generationen därpå att lova evig trohet och efter några år upptäcka att evigheten är ohanterligt lång, varpå ett nytt uppslitande drama utspelar sig inför en ny generation barn. Och allt detta uppslitande är normalt; det är vanligt och man kan se en biologisk bakgrund, så alltså får det bilda norm.
En nygift vän gick med sin fru till familjerådgivningen för att få hjälp med en del problem. Hon kan inte acceptera att han har levt ett liv även innan de träffades, och han har två söner i tonåren. Hon vill inte att han träffar dem så ofta eftersom hon är svartsjuk på dem. Hon har också svårt att acceptera att han har kontakt med sina syskon, arbetskamrater och vänner.
Så vad säger familjerådgivaren? Jo, att det är normalt. Vi kvinnor är sådana, och det beror på hormoner. Vi är så rädda att bli lämnade, och vi tänker inte logiskt utan bara känslomässigt, och det får han stå ut med. Visst kan han ha en tät kontakt med sina barn, men han får ju räkna med att det blir konsekvenser. 'Vi lever i ett jävla matriarkat', var hans analys, som jag inte delar.
(Om vi levde i ett matriarkat, skulle då en - kvinnlig! - familjerådgivare framställa kvinnor som diktatoriska våp? Å andra sidan - hur hade man tolkat det om familjerådgivaren hade försvarat en kontrollerande, svartsjuk man på motsvarande sätt?)
Familjer med bonussyskon, styvpappor och plastmammor skulle nog fungera bättre om vi slutade blanda ihop svartsjuka med kärlek. Förr hade den med skydd och försörjning att göra; kvar finns en svartsjukereflex som utlöses vid andra slags hot. Det handlar inte om att 'jag älskar dig så mycket att jag är rädd att förlora dig', det handlar om att 'jag tror inte att någon vill vara med mig av egen fri vilja'.
En annan lösning är den kristdemokratiska: skilsmässor är fel och kärnfamiljen är bäst i alla lägen. Att leva därefter borde vara ett givet val för alla som vet att de har fallenhet för svartsjuka - för att skona omvärlden om inte annat.
Men jag tror inte att vi kollektivt kan eller vill återvända till när-det-nu-var, när för evigt var för evigt. I grund och botten vill vi nog ha den frihet som vi tar oss, och då får vi ge varandra den också. Om jag älskar någon, unnar jag den människan att leva sitt liv som den vill. Det kanske inte är normalt, men än sen?