Valerie Solanas SCUM-manifestet är ett hårt slag mot patriarkatet. Hon liknar bland annat män vid djur, och menar att de är grunden till världens alla problem. 2011 sattes manifestet upp som pjäs för första gången, nu kommer den till Teater Sagohuset i Lund.

– Framför allt ser jag föreställningen som en ögontvätt. Som en tvättmaskin för våra inristade strukturella sätt att tänka på. Man ska börja tänka själv, säger skådespelaren Andrea Edwards.

Valerie Solanas liv kantades av droger, prostitution och missnöje över det mansdominerade samhället. Något som hon gav uttryck för i texten SCUM-manifestet (Society for cutting up men) från 1967.

Manifestet menar att männen är misslyckade kvinnor och att de helt enkelt bör utplånas.  2011 intog texten nya skepnader. Då sattes den för allra första gången upp som teaterpjäs, av Turteatern i Stockholm. Pjäsen skapade – liksom texten – högljudd debatt. Somliga tyckte inte att pjäsen ens skulle få fortsätta att visas.

Nu kommer föreställningen till Lund och Teater Sagohuset. Det är en förlängning av den uppsättning som turnerat sedan 2011.

Stefan Hansen, verksamhetsansvarig på Teater Sagohuset i Lund, förklarar att de har valt att ta dit föreställningen eftersom den är så viktig.

– Den är ett viktigt inlägg i debatten om feminism. Och det är en av landets bästa uppsättningar.

Han berättar även att Teater Sagohuset vill lyfta fram röster som kanske annars inte får höras eller komma till tals. Även på så vis passar uppsättningen bra in i deras repertoar.

Teater Sagohuset riktar sig vanligtvis till barn och ungdomar, men nu ville man ta in ett gästspel som är avsett för vuxna. 

De förväntar sig starka reaktioner på föreställningen, något som den också brukar väcka när den spelas. I Stockholm förekom dödshot, både mot delaktiga i uppsättningen och mot journalister som skrivit om den. Nyligen hölls föreställningen i Finland, där en man kom in i publiken beväpnad med kniv. 

– Positionen har verkligen flyttats under de här två åren, från att jag var väldigt rädd till en början till att jag faktiskt är helt orädd nu. Jag känner att om någon vill skada mig för att jag gör en teaterföreställning, så gör det då – era jävla idioter, säger Andrea Edwards.

Trots mycket negativ uppmärksamhet känner Andrea Edwards att de positiva reaktionerna överväger. Många har hört av sig med uppskattande kommentarer och mejl.

– Jag ser den som en minifolkrörelse. Med betoning på mini. Det känns som om den har sprängt vallarna för vad en teaterpjäs är för någonting. Hade det varit en vanlig monolog som vidrört något vanligt ämne, hade jag kanske inte tyckt att det varit roligt att spela den i två år. Men den här föreställningen är något mer.

Vidare berättar hon hur själva upplägget för föreställningen ser ut. 

– Det är väldigt tydligt i själva scenbilden att det är kvinnorna som ska ha det bra. Kvinnorna i publiken får sitta på guldkuddar och röd sammet. 

På Teater Sagohuset har biljetterna avsedda för de som definierar sig som kvinnor redan sålt slut för en av de två speldagarna. Så intresset för pjäsen är fortfarande stort.    

Föreställningen spelas också i december och januari på teater Giljotin i Stockholm, vilket troligtvis blir de sista föreställningarna enligt Andrea Edwards.