”I Paris finansvärld drar man lott om vem som ska träffa svenska affärsmän”, hävdade Dagens Industris Jan Gradvall för några år sedan. Ingen vill träffa dem eftersom de bara är intresserade av pengar, konsumtion och eventuellt golf. Kultur kan de inte ens stava till. Det bristande kulturintresset kan påverka ”möjligheten att göra affärer”, menade Gradvall.

Kultur kan säkert vara till hjälp när affärsmän ska träffas på middagar och andra sociala tillställningar. Men då kultur också är en viktig del av att vara människa är frågan om det är möjligt att förstå samhället (och därmed ekonomi) utan kunskap om litteratur, konst, religion och filosofi.

Bra romaner som Balzacs Kusin Pons eller Leo Tolstojs Krig och fred kan ge större insikter i hur människan fungerar än alla kurser i makroekonomi och spelteori tillsammans. Men affärsmän på kontinenten är inga kulturella giganter de heller, och kanske är det därför som det ofta också blir ointressant att prata ekonomi med dem. Många visar inga särskilda prov på analysförmåga men de har imponerande kontaktnät bland andra affärsmän och makthavare.

För ett par veckor sedan hamnade jag på en middag med K, en tidigare höjdare inom Mercedes Benz, som hade det goda omdömet att motsätta sig Mercedes köp av Chrysler 1998. Den affären kostade Mercedes 38 miljarder dollar (lågt räknat). Kanske var det K:s udda utbildning – han har doktorerat i teologi – som gjorde att han såg problemen tydligare än sina kollegor.

De som drev igenom affären fick gigantiska bonusar medan K uppmanades att lämna företaget. I dag är K rådgivare åt Angela Merkel men ekonomiskt sett hade det varit betydligt bättre för honom om han haft ett mindre samvete eller mindre förstånd 1998.

K själv vill inte tala om hur rätt han hade när nästan alla andra hade fel. Han grymtar och hostar när jag antyder att jag känner till historien. De som nästan krossade Mercedes har fortfarande så pass mycket inflytande att man inte bör reta upp dem. K gör rätt i att hålla en låg profil.

Den första Kennedy sparkade efter fiaskot vid Grisbukten på Kuba 1961 var den som varnat honom för operationen. Chester Bowles blev en börda när pressen fick veta att han haft bättre omdöme än presidenten. Kennedy behöll (och befordrade) däremot de flesta som gett honom dåliga råd. Det är bättre för karriären att ha fel med majoriteten än att vara ensam om att ha rätt.

Den politiska och ekonomiska världen har inga mekanismer som sorterar bort dem som visar prov på dåligt omdöme. Tvärtom. Göran Perssons katastrofala insats som utbildningsminister var kanske inte uppenbar förrän långt efter att han blivit befordrad till statsminister. Och vem minns hur Carl Bildts vanvettiga försvar av den fasta kronkursen drev hundratals företag i konkurs? Helt i onödan.

De som kör företag i botten belönas, medan de som har rätt straffas. Ett skäl till att franska företag tappat så mycket konkurrenskraft är att man ger allt mer av överskottet till aktieägarna och investerar allt mindre i produktionen. Aktieägare och direktörer har inte ett lika långsiktigt intresse för företagets överlevnad som de anställda eller samhället.

Det är inte lätt att komma till rätta med. Inte bara bonussystem utan också bokföringslagen och aktiebolagslagen skulle behöva förändras för att förhindra att direktörer kör företagen i botten. Ännu svårare är hur man förhindrar grupptänkande. Men kommer man till rätta med det skulle vi inte bara få ett bättre samhälle – det skulle också bli roligare att prata med affärsmän.