Uppe på en kulle i stadsdelen Klippan i västra Göteborg ligger ruinerna efter Gamla Älvsborg, en gammal borg med anor 700 år tillbaka i tiden. Här finns möjlighet att sitta i gräset och spana ut över Älvsborgsbron och på sommaren samlas turister i klungor vid borgen. Den här regniga kvällen är det dock inte det som lockat besökare hit. Istället är det murarna i olika nivåer, avhuggna pelare och det skyddande taket över dem som utgör attraktionskraften. Platsen är med andra ord en utmärkt plats för att träna parkour - en disciplin som går ut på att enbart med den egna kroppens hjälp snabbt och effektivt ta sig över olika typer av hinder som finns i en given miljö.

En av dem som begett sig till platsen för att träna är 21-åriga Anna Friberg, som hållt på med parkour i drygt två år.

– Jag kom egentligen i kontakt med parkour första gången genom ett datorspel. Rörelserna såg så fria och öppna ut, och jag ville kunna göra samma sak själv, fast på riktigt, berättar hon.

Parkour utövas generellt sett i en urban miljö där själva stadsrummet får agera hinderbana, och det är också där som disciplinen har sina rötter. Parisförorten Lisses brukar pekas ut som den exakta plats där parkouren skapades av ett antal uttråkade unga män under sent 1980-tal och tidigt 1990-tal. Idag kan man se de mest kända upphovsmännen David Belle och Sébastien Foucan göra halsbrytande hopp mellan hustak i såväl reklamfilmer för BBC som i James Bond-rullen Casino Royale, vilket via internet bidragit till att sprida fenomenet över hela världen.

Anna Friberg påpekar dock att de halsbrytande hoppen mellan hustak ger en felaktig bild av vad parkour är för något.

– Egentligen handlar det ju om att ha en stor kroppskontroll och en mental styrka. Det är du själv som står i fokus, och det gäller att anpassa rörelserna efter vad du själv kan göra, inte efter vad de mest extrema på Youtube gör. För en nybörjare räcker det kanske med att hoppa över ett räcke eller testa lite olika rörelser över en låg mur för att känna att man utvecklas.

Trots att träningen anpassas både efter de rumsliga förutsättningarna och den egna förmågan är det vanligt att träna parkour tillsammans med andra. På så sätt kan sporten ses som ett slags individualistiskt kollektiv.

– Just eftersom man inom parkour, till skillnad från många andra sporter, har fokus på sig själv snarare än på tävlingar eller att man måste vara lika bra som resten av laget man är med i, påverkar det många positivt. Man behöver aldrig känna sig sämre än någon, säger Anna.

Filosofin bakom parkour handlar mycket om att utveckla sin mentala och fysiska styrka tillsammans, men också om att lära sig att se nya möjligheter och bortom det som kan kallas för ”hinder”.

– Sedan jag började träna har jag insett hur inrutad jag tidigare varit, jag gick där jag "skulle" gå och gjorde inget som stack ut ur mängden. Nu känner jag mig mer som en del av staden och är mer öppen för de möjligheter som finns där, staden har blivit som mitt vardagsrum, säger Anna.

Hon tillägger:

– När man tränar parkour inser man också att de begränsningar man trodde att man hade enbart är mentala spärrar som faktiskt går att lossa på.

Det faktum att man använder det offentliga rummet som sin träningsplats kan också sägas bära på en subversiv potential. Filosoferna Gilles Deleuze och Felix Guattari gör i sitt mest kända verk A thousand plateaus: capitalism and schizophrenia en teoretisk skillnad mellan ett så kallat ”räfflat” respektive ”slätt” rum. Medan det räfflade rummet är ordnat efter ett fixt schema och befolkas av ”moved bodies”, är det släta rummet mer tillåtande mot oregelbundenheter och befolkas istället av ”moving bodies”. Parkour kan enligt detta synsätt ses som ett slående bokstavligt exempel på det senare. Genom ett icke-kommersiellt och kreativt användande av det offentliga rummet, bortom stadsmaterialitetens påbjudna rörelsemönster, skapas en ny syn på vad som får ta plats i en stad. Anna ser det egentligen som självklart.

– Varför inte använda det som byggs, om det nu finns där mitt framför en? frågar hon.

Omgivningens reaktioner på det annorlunda sättet att använda staden varierar; allt från imponerad uppmuntran till ilska och hot om att ringa polisen. Anna har mött båda grupperna under de två år som hon tränat. Hon tror att rädsla och okunskap är två orsaker till varför folk kan bli provocerade.

– Det människor ser är ett farligt hopp, de ser inte hur vi byggt upp till det med timmar av fys och mindre hopp. Jag tror att de mäter utefter sina egna förmågor och ser hoppet som farligt - när vi istället ser ett hopp vi klarar av utan att utsätta någon, allra minst oss själva, för fara.

Samtidigt vet hon om att vissa saker kanske kan verka lite konstiga i andras ögon.

– Till exempel går jag alltid runt och tar på saker för att lära känna platsen och undersöka vilka möjligheter det finns. Om man ser någon som står och klappar en stenmur eller känner om ett räcke sitter fast eller inte kan man anta att det är en parkourmänniska! säger Anna och skrattar.

Kanske är det också det som utgör det starkaste subversiva elementet i parkour; att våga göra det oväntade, att göra staden till sin, utan att kuvas inför andras undrande blickar. Och medan vissa blir provocerade, blir andra inspirerade - genom att röra sig i det offentliga rummet på nya sätt kan även andras blickar riktas bortom den kapitalistiska, shoppinginriktade logik som finns bakom vårt sätt att använda staden idag.