Analys

Frontlinjerna är inte de vanliga. På ena sidan finns LO, Svenskt Näringsliv, före detta S-ledaren Göran Persson, ekonomkåren och Vänsterpartiet. På den andra de övriga riksdagspartierna. Striden handlar om överskottsmålet. Namnet kan låta tekniskt och oengagerande, men det påverkar om tågen ska gå i tid, barngruppernas storlek på dagis och antalet arbetslösa.

Det var dåvarande statsministern Göran Persson som 1997 drev igenom överskottsmålet, vars innebörd är att den offentliga sektorn i genomsnitt ska ha ett årligt överskott på en procent av BNP över en konjunkturcykel. I dag motsvarar det cirka 40 miljarder kronor. Bakgrunden var de stora budgetunderskotten i 1990-talskrisens kölvatten.

Många förvånande ögonbryn höjdes därför när just Göran Persson nyligen anslöt sig till överskottsmålets kritiker och menade att det borde omprövas. I själva verket är det inte konstigt. Göran Persson var på gott och ont en mycket skicklig politiker, han såg överskottsmålet som ett sätt att skapa förtroende för svensk ekonomi i kris. Det lyckades också, räntorna föll och investeringarna ökade.

Däremot såg han aldrig överskottsmålet som en ekonomisk lag, något som skulle verka i tid och evighet. När verkligheten ändras kan också regler ändras. Och där är vi i dag. Redan 2005 återbetalades det sista av den offentliga sektorns nettoskuld, därefter har dess finansiella förmögenhet, pengar och värdepapper ökat från år till år. Under 2013 beräknas den enligt officiell statistik uppgå till svindlande 615 miljarder kronor. I verkligheten är den ännu större eftersom en stor del av statens värdepapper bokförs långt under de verkliga värdena.

Samtidigt finns en bred enighet om att investeringarna i landets infrastruktur är kraftigt eftersatta. Senast är det Svenskt Näringsliv som i en utredning hävdar att det behövs 300 miljarder i nyinvesteringar för att återställa infrastrukturen till den nivå som rådde i början på 1970-talet. Och inom välfärdssektorn blir skolklasserna större, vårdplatserna i sjukvården färre och ersättningarna till arbetslösa och sjuka urholkas i takt med inflationen.

Är det i denna situationen rimligt att upprätthålla överskottsmålet, vars konsekvens är att offentlig sektor tar in mer i skatt än vad som används och sedan lägger överskottet på kistbotten? Nej, menar i dag ekonomer från höger till vänster, och får stöd av fackföreningar, arbetsgivarorganisationer och tidigare S-politiker som Göran Persson, Kjell-Olof Feldt och Kristina Persson.

Nu rasar debatten för fullt. På bloggar, debattsidor och i etern. Men med ett undantag – i vad som ska vara demokratins hjärta, riksdagen, är det alldeles tyst. Med undantag för Vänsterpartiet sluter alla riksdagspartier beslutsamt upp bakom överskottsmålet, men duckar för att ta debatten med kritikerna. Hur är detta möjligt?

Förklaringen är att socialdemokrater och moderater så länge upprepat att ”sunda statsfinanser” förutsätter överskottsmålet, och har samtidigt misstänkliggjort varandra för att ”slarva” med att uppnå det. Efter att upprepat detta år efter år är de inmålade i ett hörn. Att överge överskottsmålet blir att erkänna att man tidigare pratat strunt. Det svider. Då är det bättre att framhärda och hoppas att frågan är för teknisk för att på allvar få betydelse för väljarna.

Men det är en ståndaktighet som kan få en bitter eftersmak för de partier som vinner nästa val. Enligt statliga Konjunkturinstitutets beräkningar finns det på grund av överskottsmålet inget utrymme alls för vare sig reformer för välfärd och sysselsättning eller för skattesänkningar mellan 2014 och 2017. Tvärtom behövs skattehöjningar på 27 miljarder kronor om målet ska nås. Det är knappast vad väljarna förväntar sig av de politiker som i dag lovar jobben främst, fler jobbskatteavdrag eller mer pengar till skolan.