Den 15 mars 2011 ägde den första demonstrationen rum i centrala Damaskus. Kraven till Bashar al-Assad var entydiga: genomför demokratiska reformer och frige politiska fångar.

– Före demonstrationen i Damaskus hade vi följt varje skede i utvecklingen, först i Tunisien och sedan i Egypten, säger Salam.

– Alla pratade om det som hände där. Jag tänkte att det var möjligt där men att det inte skulle kunna hända hos oss. Inte i Syrien. Jag hade fel. Jag har lärt känna Syrien genom revolutionen.

Protesterna, som var helt fredliga, fortsatte nästa dag och dagen efter det. Reaktionen från regimen var omedelbar och kraftfull. Från dag ett.

– Vi visste att vår regim var grym men vi trodde att de skulle ha lärt en läxa genom det som skett i Egypten och Tunisien. Så blev det inte. Då visste vi att det här inte skulle bli enkelt. Regimen visade omedelbart med vilken kraft de skulle slå ner protesterna, säger Salam. Alla mina vänner ville vara en del av detta. Alla gick på demonstrationerna.

Även i andra städer började människor demonstrera. Den 18 mars dödades tre fredliga demonstranter i staden Daraa och efter det spred sig protesterna som en löpeld genom landet.

– Jag var så positivt överraskad, säger Salam. Att människor hade styrkan. I Daraa. Människors mod. Det imponerade på mig. Jag hade inte vetat det om syrierna – att de hade en sådan kraft.

Salam och Leyla är båda mellan 20 och 30 år. Före revolutionen levde de normala liv i Damaskus. Salam arbetade i en butik och Leyla på en hjälporganisation. De är båda välutbildade. Under 18 månaders tid har de varit en del av det folkliga uppror de inte tvekar att kalla en revolution. De har deltagit i otaliga demonstrationer, Salam har fängslats och släppts fri och hon har sett åtskilliga kamrater gripas och torterats under den tid som varit sedan revolutionen började.

– Det har varit ett helvete. Men det har också varit det mäktigaste jag varit med om. Jag lade mitt liv i människors händer. Det var fantastiskt! Vilken kraft. Jag har lärt mig allt om Syrien via revolutionen. Samtidigt har jag slitits mellan hopp och förtvivlan. Det gör jag fortfarande.

Båda kvinnorna lämnade sina arbeten och sina normala liv för att delta i revolutionen. Allt sattes ur spel. Salam hjälpte människor från andra delar av landet som kom till Damaskus för att söka skydd. Skaffade husrum och förnödenheter.

– Det var någonting som måste göras. Det fanns inget val. Landsbygdens människor led värre än vi av regimens våld. Människor i Daraa och Homs har betalat ett högt pris för sitt mod, säger hon

Alla i Syrien står inte på revolutionens sida. Långt därifrån. Kvarter står splittrade. Arbetsplatser och skolor och till och med familjer är delade i detta.

– Man vet ändå vilka som är med dig, säger Leyla. Det behövs inga ord, det syns i ögonen på människor. Du behöver bara titta på någon så vet du. Vi hade också något som hette Allahu Akbar-kampanjen. Den bara uppstod ur människor behov av att manifestera sin sammanhållning och sin frihetslängtan. Varje kväll från alla hus som stöttar revolutionen. Bara detta rop rakt ut i natten. Allahu Akbar. Det var fantastiskt, det var samma känsla som att skrika frihet, men det kunde vi inte göra utan att bli arresterade.

Att inte alla stödjer revolutionen tror Leyla beror på en rad olika faktorer.

– Regimen i Syrien lever högt på sin antiimperialistiska retorik. Det är indoktrinering från barndomen. När Hafez al-Assad dog år 2000 trodde min lilla brorson att det självklart betydde att Israel skulle komma och attackera oss. Han var lärd att likställa Hafez al-Assad med garant för säkerhet. Folk är heller inte vana med öppenhet och många var nöjda med situationen som den var.

Detta gällde dock inte Leyla. Hon kände sig begränsad och instängd. Hon ville ha utveckling. Och det blev värre när den nya presidenten kom till makten. Mer påtagligt. Den unge Bashir al-Assad med sin brittiska utbildning, sina blåa ögon och sin vackra, moderna familj. Ändå växte murarna kring det syriska folket. Och i de statliga fängelserna fortsatte förnedring och tortyr.

– Det gick bra att leva i Syrien om du höll tyst, säger Salam. Och om du gick med på att Assad och hans krets gynnades medan andra var nödställda. Men alla som krävde mer än så satt i fängelse. Att syssla med politik var en omöjlighet.

Hon är mycket kritisk mot väst som hon tycker gick på den nya presidentens bluff. Att det räcker med lite modern fernissa för att bli välvilligt behandlad av Europas regeringar.

– Jag minns att tidningen Vouge gjorde ett insmickrande nummer om Asma Assad och hennes moderna familj. Det var som ett stort hån mot oss syrier.

Att Salam och Leyla nyligen lämnade Syrien beror på olika omständigheter. De hade båda turen att kunna åka under ordnade former. Men det var inget lätt beslut att lämna landet.

– Jag var på väg redan före revolutionen, säger Salam. Men när den startade kände jag att jag måste stanna kvar och delta. När jag nu ändå bestämde mig för att ge mig av var det med blandade känslor.

Samma sak gäller för Leyla.

– Vänner blev mördade och torterade. Det är inte lätt att lämna då. Jag vet inte om det var rätt beslut. Samtidigt har handlingsfriheten inskränkts totalt. Och våra kamrater uppmuntrade oss att åka.

Nu är Salam och Leyla sedan sex veckor på besök i Sverige.

– Människor är snälla och vill vara hjälpsamma men det är inte lätt att få folk att förstå vad som verkligen händer i Syrien. Det finns väldigt lite kunskap. Jag trodde att jag skulle hitta nya perspektiv och ny information i Europa, men pressen här är ytlig och vinklad. Om jag vill ha information om det som händer i Syrien går jag till syriska hemsidor. Till kanaler inne i Syrien. Och när sorgen och oron bli för stor ringer jag hem till vänner i Damaskus. Där finns modet och det smittar av sig, säger Leyla.

– I går skypade jag till min palestinska vän i Damaskus. Jag hörde attackplanen i bakgrunden, ändå var det han som ingav mig mod och inte tvärtom. Är det någonting vi i Syrien har lärt oss så är det att vi inte kan lite på någon annan än oss själva. Här finns föreställningar om islam och om araber, som vi inte känner igen. Vi tillskrivs egenheter vi inte har. Att Europa var så influerat av USA:s förställningsvärld förvånade mig faktiskt, säger Salam.

– Under åren har vi hört så mycket om hur högt mänskliga rättigheter hålls här i Europa. Men det har vi inte märkt något av i Syrien. FN har bidragit med fem miljoner dollar till regeringen för så är deras policy i sådana här lägen och när några NGO:s försöker bistå nödställda går inte det för de hittar ingen mottagare.

– Men vi vill inte ha något längre, säger Leyla. Vi har bara oss själva att lita till. Vi fattar ju att det inte finns något att hämta i Syrien – ingen olja – och vi har aldrig velat ha en intervention. Men vi behöver en flygförbudszon för vi kan inte vinna mot anfallsplan.

Salam och Leyla hyser inga stora förhoppningar om framtiden i ett närmare perspektiv.

– Ju längre tiden går ju svårare blir det, säger Salam. Men Assad kommer falla förr eller senare för det syriska folket har bestämt sig. Det är en process. Kanske väljer man ett muslimskt styre. Är det vad folket vill ha so fine!, säger Leyla. Det kommer inte att bli en enkel väg men nu är nu och tid för Assad att falla. Vad som händer sedan vet vi inte. Kanske behöver vi göra en till revolution i framtiden och då får det bli så. För en sak säger jag dig, vi tänker inte vara förtryckta längre!

Salam och Leyla heter någonting annat.