Jag minns första gången jag såg en film producerad i Nigeria. Det var 2006 och en vän introducerade mig till en filmvärld där allt snurrade snabbt. En film kunde ta en vecka att producera och jag blev galet fascinerad av de vardagliga, såpaliknande skildringarna filmade i en miljö som vanligtvis inte syns på film i Sverige.

Budgeten för en film var en struntsumma jämfört med europeiska produktioner och resultatet blev på många sätt därefter. Nigerias privatfinansierade filmindustri, i folkmun kallad Nollywood, beskrivs ofta som en ettrig filmmaskin som sprutar ur sig den ena platta lågbudgetfilmen efter den andra. Den mer rätta definitionen torde vara privatfinansierade featurefilmer producerade i ett högt tempo, ofta direkt till en hungrigt väntande dvd-marknad.

Sedan mitten på 90-talet, när filmproduktionen på allvar exploderade i Nigeria, har mellan 500 och 1 000 filmer om året producerats i landet. Det gör Nigeria till världens andra största filmindustri räknat i volymer, ett faktum få känner till.

Produktionen är fokuserad till Lagos, den stora kuststaden i söder, där en industri värd över 2 miljoner dollar har växt fram i ett rasande tempo. Nigeria lyckades med konststycket att göra big business av en bransch som annars karaktäriseras av just brist på pengar och ständig jakt på finansiering. För detta har många sneglat avundsjukt på Nigeria som konkurrerat ut Hollywood på stora delar av den afrikanska filmmarknaden. Men kvaliteten på filmerna har ofta varit dålig, det är det få som säger emot, och till slut fick den trogna publiken nog. Det tvingade filmskaparna att tänka om och tänka nytt.

– Folk var trötta på ständiga problem med dåligt ljud, ljus och snarlika manus. Det blev en vändpunkt och tvingade fram en utveckling med mer intressanta produktioner och bättre kvalitet. I dag skulle jag säga att det är omkring tio filmskapare i Nigeria som är i framkant och skapar något nytt, och jag räknar mig själv till en av dem, säger Obi Emelonye, producent och regissör, när Fria träffar honom efter ett bejublat publikmöte under Cinemafrica i Stockholm.

Och något har verkligen hänt. På Cinemafrica visades i år en så kallad Nollywoodproduktion på en svensk bioduk för första gången. Glamorösa Fespaco, Afrikas största och mest kända filmfestival, visade i år flera nigerianska filmer, till skillnad mot tidigare då de varit bannlysta och fnysta åt. Och mer och mer pengar pumpas in i branschen. Privata, pengastarka finansiärer som är villiga att investera gör att filmbudgetar sväller och kvalitén förbättras.

– Det som händer nu är att i takt med att kvaliteten förbättras så visas våra filmer bredare på internationella filmfestivaler, vilket gör att intressanta samarbeten skapas och filmerna förbättras ytterligare. Det blir en positiv spiral, förklarar Obi Emelonye.

Katarina Hedrén, skribent och filmfestivalarrangör i Johannesburg, Sydafrika, ser ”det nya Nollywood” växa fram med en ny generation filmskapare med en konstnärlig vision för filmen.

– Det saknade många av dem som vände sig till film enbart i syfte att tjäna pengar, något som hände i början av 2000-talet. Den nya generationen bidrar till att förändra filmlandskapet, säger hon.

Utbyggnaden av fler biografer i mångmiljonstäderna Lagos och Abuja har också gjort att fler filmer nu än tidigare går upp på biograferna, istället för att som tidigare släppas direkt till dvd-marknaden.

Katarina Hedrén spår en ljus framtid för den nigerianska filmen internationellt, men varnar också för hur filmerna kategoriseras och talas om.

– Jag är tveksam inför begreppet "Nollywood" främst därför att många icke-nigerianer förknippar det med många felaktiga antaganden, som att filmerna alltid är dåliga, att Nollywood är en filmgenre eller att all nigeriansk film är Nollywood, säger hon.

Hon räknar Obi Emelonye som ett av de mest intressanta namnen inom nigeriansk film i dag, tillsammans med Kunle Afolayan och Desmond Elliot.

Obi Emelonye reser just nu världen runt med sin spelfilm Last flight to Abuja (2012), som drog hem fem nomineringar, bland annat för bästa film, vid Africa movie academy, motsvarande Oscarsgalan. Historien bygger på en serie flygkrascher som inträffade i Nigeria i mitten av 2000-talet och skildrar människorna ombord på den sista resan.

För den som har sett många nigerianska filmproduktioner är det enkelt att se förändringen gentemot tidigare. Här är ljuset, ljudet och klippningen en annan och specialeffekterna mer genomarbetade. Och bara det faktum att manuset bygger på en verklig händelse ur Nigerias nutidshistoria är ovanligt.

– Jag ser det som en tyst revolution som pågår just nu där vi tar den nigerianska filmen till nästa nivå. Vi bestämde oss för att satsa mer på att förbättra produktionen, men behålla mycket av essensen i nigeriansk film genom att behålla de klassiska teman som folk är vana att se och älskar, säger Obi Emelonye.

Problemen med dessa "klassiska" familjeteman är att de ofta förstärker könsroller och konverterar konservativa familjeideal. När filmerna nu börjar nå en bredare publik blir också kritiken mot detta allt starkare. Obi Emelonye berättar att han oräkneliga gånger har fått förklara, framför allt för internationella journalister, hur han jobbar med jämställdhetsaspekter i sina filmer. För förklaring är nödvändigt. Enbart minuter in i filmen kommer den första sexistiska kommentaren, och den tonen fortsätter tills filmen är slut.

Men några ljusglimtar finns, och dem berättar Emelonye mer än gärna om.

– Det är ingen slump att en av piloterna är en kvinna, inte heller att en av flygledarna i kontrolltornet är en muslimsk kvinna, med slöja. Jag har smugit in bilder som dessa för att så små frön i folks medvetanden. Hade jag gjort filmen rakt igenom jämställd hade den inte slagit så brett, hävdar han.