En rapport som lanserades förra veckan av organisationen National Iranian American Council, NIAC, slår fast att det finns ett stort gap mellan "målen för sanktionspolitiken" och "vad sanktionerna har uppnått". Enligt rapporten har Iran inte varit intresserat av några eftergifter i fråga om sitt kärnenergiprogram eftersom landet haft liten anledning att tro att detta skulle påverka sanktionspolitiken i någon större omfattning.

NIAC:s rapport bygger på intervjuer med högt uppsatta iranska politiker, analytiker och företrädare för landets näringsliv, och slutsatsen är att de som skulle kunna påverka regimen inte har inlett något opinionsarbete för att politiken ska förändras. Enligt rapportförfattarna verkar det som att Irans kärnenergiprogram "i bästa fall" inte har påverkats alls av sanktionerna. Men i ett sämre scenario kan programmet även "delvis drivas fram" av sanktionerna.

Enligt rapporten är det "högst osannolikt" att regimen kommer att ge vika för sanktioner så länge som det inte förekommer påtryckningar från viktiga lokala aktörer eller utfästelser om lättade sanktioner från stormakterna. Under dessa omständigheter framstår kapitulation som ett större hot mot regimens överlevnad än en militär konfrontation med USA, enligt rapportförfattarna.

Trots att FN vid fyra tillfällen mellan 2006 och 2010 skärpte sanktionerna mot Iran och trots ytterligare skärpningar från USA och EU, så har regimen i Teheran inte kommit med några eftergifter som tagits emot väl av den så kallade P5+1-gruppen, det vill säga FN:s säkerhetsråds fem permanenta medlemmar plus Tyskland.

– Sanktionerna har inte lett till några påtagliga iranska eftergifter eftersom iranierna inte har getts några skäl att tro att detta skulle leda till några större lättnader av sanktionerna, säger Paul Pillar, tidigare toppanalytiker vid CIA.

I USA har sanktionerna beskrivits som ett alternativ till militära insatser mot Iran. Men Paul Pillar, som från 2000 till 2005 var ansvarig för CIA:s samordning av underrättelseverksamhet i Mellanöstern och södra Asien, är kritisk till den inställningen. Han menar att införandet av skärpta sanktioner utan några nödvändiga incitament bara leder in i en återvändsgränd, som ökar risken för en militär konflikt.

– Detta bekräftar den iranska uppfattningen att västländerna är mer intresserade av att få till stånd ett regimskifte än ett avtal, samtidigt som de krafter i USA och Israel som skulle välkomna ett krig kan hävda att sanktionspolitiken redan testats och att det enda återstående alternativet är en militär insats, säger Pillar.

Irankännaren Ahmad Sadri vid Lake Forest College menar att regimen i landet visserligen vill se ett slut på sanktionerna. Men det är inte främst ledningen som drabbas av dess effekter.

– Den iranska ekonomin är långt ifrån en kollaps, men de mest utsatta klasserna har drabbats hårt av de snabbt stigande priserna. Sanktionernas effekter är inte direkta, och de är inte smarta. De skadar vanligt folk, säger han.