Röken slingrar sig mot en blå marshimmel. Den kommer från flera stora, vita tält som rests mitt på Oranienplatz i centrala Berlin. Marken är täckt av snö och det är minusgrader, men här i tältlägret lever ett hundratal asylsökande sedan oktober, i protest mot Tysklands asylpolitik. Utanför tälten är det liv och rörelse: det är den 23 mars och snart ska en stor demonstration sätta igång för att markera ettårsdagen av protesterna.

–Vi är här för att vi inte står ut med asylförläggningarna. Vi bor hellre i tälten än där, fastän det är minus tio grader. För mig är Oranienplatz en ö i det här landet. Det är den enda platsen där jag kan känna mig som mig själv och inte som en främling, säger Mahadi Ahmed från Darfur i Sudan, som har bott här sedan slutet av oktober. Till Tyskland kom han i mars förra året, efter att ha varit på flykt sedan 2009.

Startskottet för protesterna var i januari förra året då en asylsökande tog livet av sig på en flyktingförläggning i Bayern, efter att ha nekats att förenas med sin syster som bodde i en annan del av landet. Anledningen var den tyska lagen om residensplikt, som förbjuder asylsökande att röra sig mer än 40 kilometer från den flyktingförläggning de placerats på. Det leder till att de isoleras under den ofta långdragna asylprocessen. Samtidigt är möjligheterna till arbete och utbildning små.

–Förläggningarna är som ett fängelse. Där jag bodde fanns ett stängsel runt byggnaden, varje gång jag ville gå ut eller in kontrollerades jag av vakter och vi bodde flera i ett litet rum. Så bor många i flera år och många blir deprimerade eller galna, säger Napuli Paul från Sydsudan.

Självmordet fick andra boende på förläggningen att organisera ett protestläger mot residensplikten och situationen på asylförläggningarna i Würzburg, den närmaste staden, och snart började fler läger att slås upp runtom i Tyskland. Så småningom sipprade proteströrelsen även över gränserna till flera andra länder, däribland Nederländerna, Österrike och Belgien. I höstas organiserade flyktingarna en 600 kilometer lång protestmarsch från Würzburg i södra Tyskland till Berlin, via flera flyktingförläggningar, för att mobilisera fler asylsökande och väcka uppmärksamhet. Vid ankomsten i oktober möttes de av en stor stöddemonstration med över 6 000 deltagare. Sedan dess har de ockuperat Oranienplatz i Kreuzberg i Berlin, där de fått stöd av stadsdelens borgmästare och boende i området.

Flyktingarna som medverkar i protesterna bryter mot residensplikten och riskerar fängelse eller böter.

–Men man måste tro på en lag för att följa den och jag tror inte på residensplikten. Jag har arresterats två gånger och fått böter om 600 euro. Jag kommer aldrig att betala, säger Mahadi Ahmed.

Målet är att asylförläggningarna ska stängas, deportationerna upphöra och att den tyska lagen om residensplikt avskaffas. Men även om ett par tyska delstater har börjat luckra upp residensplikten så att de asylsökande numera kan röra sig i hela delstaten har några större förändringar än så länge inte åstadkommits. Efter en hungerstrejk i november bjöds några av dem in till ett möte med politiker som arbetar med migrationsfrågor i parlamentet, men samtalen ledde ingenstans.

Martina Mauer, som arbetar med asylfrågor på organisationen Flüchtlingsrat Berlin, tror att anledningen är att flyktingarnas krav är så radikala, men menar att protesterna ändå inte är fruktlösa.

–Den största framgången är att de har lyckats få så mycket uppmärksamhet kring sina frågor och fått stort stöd hos människor som aldrig tänkt på det här förut. Tidigare var många asylsökande väldigt rädda för att göra något som kan skada deras asylprocess, men i och med den här rörelsen har många förstått vilka rättigheter de har, fått gemenskap och en känsla av att de själva kan bestämma över sina liv.

Samtidigt håller gemensamma asylregler för EU-länderna nu på att förhandlas, som ska leda till att asylsökande behandlas lika i alla länder. Martina Mauer menar att ändringarna i asyllagarna kommer att göra situationen för flyktingar lite enklare, som att de måste tillåtas att söka arbete efter nio månader, men systemet kommer på det stora hela att vara intakt.

–Alla förbättringar hjälper. Vi vill göra något, inte vara sysslolösa och känna att vi inte gör nytta. Men asylsystemet i Europa är som ett spel och här tror folk att vi kommer för att ta deras jobb. Vi lämnade våra hemländer av en anledning, att det inte finns demokrati och mänskliga rättigheter. Men jag förväntar mig ingenting, jag väntar bara på mitt öde, säger Mahadi Ahmed.

Varken han eller Napuli Paul har egentligen några förhoppningar om att dagens demonstration ska förändra något.

–Ingenting kommer att ändras nu, kanske i framtiden. Men vi har skapat det här själva, organiserat alla aktiviteter och tältlägret och lyckats hålla rörelsen igång i ett år. Jag väntar inte längre på att myndigheterna ska säga vad jag får göra, jag tar mina rättigheter själv. Vi tänker stanna här tills vi får igenom våra krav, säger Napuli Paul.