Tabun
Del 2 av 4: Aspergers syndrom

För ungefär ett år sedan fick Cecilia Ingard diagnosen Aspbergers syndrom. Vid det här laget hade hon brottats i mer än tio år med sitt självskadebeteende. Så långt känner vi igen bilden någorlunda. För det är inte ovanligt att personer med denna diagnos också skadar sig själva.

Men förväntningarna ställs på ända av att Cecilia Ingard snart fyller 52 år och är fembarnsmamma.

– När folk hör ordet aspberger tänker de nog främst på pojkar som välter bord i klassrummet. Det är samma sak med självskadebeteende. Då ser man en tonårstjej med uppskurna armar framför sig, säger hon.

Allt började 2001 när hon flyttade från Stockholm till Uppsala.

– Tidigare märkte jag inte av det så mycket. Jag satt i en lägenhet med min katt och pluggade hela tiden. Då ställs det inte så höga krav på samarbetsförmåga.

Men efter en abort gled Cecilia Ingard in i en allvarlig depression som slutade med att hon blev inlagd på psykiatrisk vårdavdelning. Det var där hon började skada sig själv.

– Jag lärde mig beteendet från de andra patienterna.

Efter detta inleddes en lång period med sjukskrivningar och psykiatriska undersökningar. Diagnoserna avlöste varandra medan självskadebeteendet fortsatte – och systematiserades.

– Borderlinepersoner är till exempel väldigt impulsiva i sitt självskadebeteende. För mig var det tvärtom. Jag kunde planera flera månader i förväg precis hur jag skulle gå till väga.

I vardagen är hon beroende av fasta rutiner. Tidningarna ska läsas från pärm till pärm på morgnarna, som därför börjar tidigt. När strukturen försvinner, som under skolloven, mår hon dåligt.

– Det var lättare när barnen var små och man kunde styra dem mer. Nu har de egna viljor och helt plötsligt kan man behöva skjutsa dem någonstans. Då spricker hela schemat.

Men allra värst tycker hon är känslan av att alltid stå utanför. Särskilt vid sociala sammankomster där mingel och småprat förväntas.

– Då är det ingen hit att säga att man är sjukskriven direkt.

Under tiden hon var sjukskriven läste hon på om olika neuropsykiatriska funktionshinder. På så sätt kände Cecilia Ingard att hon förstod sig själv bättre. Men att hon var säker på sin egen diagnos långt före läkarna uppskattades inte alltid inom den psykiatriska vården.

– Jag tror att de blir provocerade och rädda. Därför lyssnar de inte på patienterna själva. Varje psykiater har dessutom sin egen favoritdiagnos och favoritmedicin.

Hon är ändå noga med att framhålla att detta inte gäller alla inom vården.

– Många är jätteengagerade och lyssnar faktiskt på vad man säger. Problemet är de ständiga stafettläkarna som avbryter kontinuiteten i behandlingen. Det går egentligen inte att återhämta sig från en sådan här sjukdom, bara lära sig att handskas med den. Då är bemötandet man får när man söker hjälp a och o.

En av anledningarna till att Cecilia Ingard mår bättre idag är arbetet. Numera sitter hon i föreningen Attentions Uppsalastyrelse, ett uppdrag som lett till en del jobb inom Landstinget i Uppsala län och Regionförbundet. Hon har även engagerat sig i Hjärnkoll, ett projekt för att sprida kunskap om psykisk ohälsa.

Ändå vill hon inte bli alltför förknippad med sin diagnos. Och det finns faktiskt en hel del vid sidan av den här artikeln: idrotten och konstnärskapet till exempel. På sätt och vis är det lättare att föreställa sig henne i dessa sammanhang. Spåren på hennes kropp från de senaste tio åren ser vi inte.