En dag efter att klimatmötet i Doha skulle ha avslutats lyckades de deltagande länderna komma överens om en förlängning av Kyotoavtalet från 2013 till 2020. Men det sattes inte upp några nya mål för utsläppsminskningar och frågan om klimatbistånd till utvecklingsländerna skjuts upp ytterligare till framtida förhandlingar. Nu höjs kritiska röster mot Sveriges agerande både i klimatförhandlingarna och i frågan om klimatbiståndet.

– Det mest alarmerande är den ökade misstron mellan rika och fattiga länder som bottnar i svikna löften gentemot utvecklingsländerna. Vi har orsakat problemen och har därför en moralisk skuld att betala. Här spelar Sverige en negativ roll. Att vi halverat klimatbiståndet sänder ut olyckliga signaler, säger Helena Leander, Miljöpartiets miljöpolitiska talesperson.

Problemet var, säger Leander, att miljöminister Lena Ek (C) redan före klimatmötet var bakbunden av de övriga regeringspartierna.

– Nu åkte hon till Doha med Anders Borgs låtsaspengar i bagaget och kom hem lika tomhänt. Hon hade kunnat agera med en helt annan trovärdighet om hon hade haft riktiga medel att lägga upp på bordet, fortsätter Leander.

Miljöpartiet kräver att Sverige nästa år anslår 1,3 miljarder kronor i internationell finansiering utöver biståndet. Regeringens anslag på 500 miljoner för 2013, pengar som dessutom tas från biståndet, ligger alltså långt under MP:s krav. Enligt Dagens Nyheter (6/12 -12) uppger Lena Ek att hon till nästa års statsbudget önskar öka klimatbiståndet men hänvisar frågan till den moderata biståndsministern Gunilla Carlsson.

Lars Igeland, klimatsakkunnig hos miljöorganisationen Jordens vänner, riktar också skarp kritik mot förhandlingarna i Doha.

– Det faktum att USA och Ryssland agerar så pass illa som de gör legitimerar inte att Sverige ligger så lågt. Vi behöver gå före, minska utsläppen och höja klimatbiståndet reellt. Det är absurt att Sverige fortsätter att skryta om utsläppsminskningar man gjorde för tio år sedan och inte föreslår några nya reformer samtidigt som man köper sig fri genom osäkra CDM-projekt i fattiga länder.

Enligt Lars Igeland försvåras de stora klimatmötena av nationella egenintressen.

– Att Kyotoprotokollet förlängs har endast symboliskt värde. Det finns inga tecken på att länderna globalt ska komma överens om bindande utsläppsminskningar som klarar 2-gradersmålet. Nu är vi på väg mot fyra grader och det blir allt viktigare att kommuner, regioner, enstaka länder och grupper av länder själva driver omställningsarbetet, menar Igeland.

En framgång i Doha är trots allt att handeln med utsläppsrätter regleras och möjligheten att köpa dem begränsas. Det menar miljöminister Lena Eks pressekreterare Erik Bratthall.

– Detta var en fråga som diskuterades mycket på förhand och därför extra glädjande när den får en smidig lösning, säger han.

Och kritiken mot det minskade svenska klimatbiståndet håller han inte med om.

– Givetvis vill alla ge mer pengar, men detta är en komplex fråga. Enligt överenskommelsen i Köpenhamn ska i-länderna bidra med 100 miljarder till utvecklingsländerna fram till år 2020. Av de pengar som hittills kommit in har Sverige bidragit med 11 procent. Det är mest pengar per capita än något annat land.