Nouma Camara, som arbetar som skräddare, minns att han vaknade den 20 augusti 2006 och kände stanken. Nästan direkt märkte han av symptomen: illamående, huvudvärk, irritation i ögon och blåsor på huden. Hans fru som var gravid i åttonde månaden gav sig av till en by i norr av oro för barnets hälsa. Camara lämnade också Abidjan under en period.

– Vi kunde inte stanna där. Vi ville komma bort från stanken, säger han, och beskriver den obehagliga lukten som en blandning av vitlök, gas och ruttna ägg.

Nouma Camara bor i Akouedo, i Elfenbenskustens kommersiella huvudstad Abidjan, i närheten av den plats där det nederländska företaget Trafigura dumpade giftigt oljeavfall 2006. Avfallet dumpades totalt på 18 platser i Abidjan, både nära hem och skolor.

Nu, sex år senare, får han fortfarande blåsor på händerna, vilket gör att han inte kan arbeta heltid som skräddare. Även om stora summor avsatts till ersättning för de drabbade som en del av en förlikning, har Camara inte sett ett spår av pengarna.

Enligt ivorianska myndigheter orsakade giftavfallet i Elfenbenskusten minst 15 dödsfall och ledde till att fler än 100 000 personer tvingades att söka läkar-vård.

Den 25 september presenterade Amnesty och Greenpeace resultatet av en treårig gemensam utredning av skandalen. Organisationerna vill att det tillsätts en polisutredning mot det bolag i Storbritannien som fattade de beslut som, enligt dem, ledde fram till dumpningen. De uppmanar också Elfenbenskustens regering att granska en överenskommelse som gjordes 2007 då företaget köpte sig fri från ansvar. Trafigura betalade motsvarande 1,6 miljarder kronor till den ivorianska regeringen som ett slags skadestånd för att bekosta uppröjning och ersättning till offren. Samtidigt lades åtalen mot tre företagschefer ner.

Audrey Gaughran, chef för Amnesty internationals Afrikaavdelning, säger att deras rapport visar hur människor påverkats av giftavfallet och beskriver på vilka sätt ersättningssystemen varit otillräckliga. Avfallets invecklade transport från Förenade arabemiraten till Abidjan, via Europa beskrivs i rapporten och Trafigura anklagas för att ha utnyttjat svag internationell lagstiftning.

– Vi arbetar för att offren ska få den ersättning som de är berättigade till, säger Gaughran.

Amnesty och Greenpeace menar att Trafigura inte har ställts till svars juridiskt.

Trafigura skriver på sin hemsida att Amnestys och Greenpeace rapport innehåller ”betydande felaktigheter och förvrängningar” och att ”svåra juridiska frågor förenklats” samt att organisationerna ”gör analyser på dåligt underbyggda antaganden”. De menar att det är ett felaktigt påstående att det inte skett någon fullständig juridisk granskning, då domstolar i fem länder har granskat olika aspekter av avfallsdumpningen. Företaget ifrågasätter också den ivorianska regeringens uppgifter om antalet offer och hävdar att avfallet endast kan ha orsakat ”svaga influensaliknande symtom och oro”.

År 2009 betalade Trafigura motsvarande 360 miljoner kronor vid en förlikning efter en kollektiv stämning i Storbritannien där advokater företrädde 30 000 drabbade. Men i det fallet fick 6 000 personer inte del av de pengar som skulle ha betalats ut till dem, enligt Amnestys och Greenpeaces rapport.

Yacouba Doumbia, ordförande för Ivorianska rörelsen för mänskliga rättigheter, säger att de stöder kraven på fortsatta utredningar av dumpningen.

– Offren måste få en skälig ersättning för de skador de har lidit, säger han.

Doumbia menar att avtalet 2007 som gav Trafigura åtalsimmunitet innebar att den ivorianska staten misslyckades med att ta sitt ansvar.

– Konsekvenserna av avfallsdumpningen förbisågs på grund av krassa ekonomiska överväganden.