Att kliva in i scenrummet på Teater Tribunalen är att genast bli en del av socialsekreterarnas vardag. Det är upp till publiken att genom knapptryckningar låta telefonerna ringa oavbrutet, sätta igång brusande högtalare som sänder uppmaningar om tystnadsplikt och sköta det blinkande lampmyllret. Mitt i allt kaos står tre generationer socialsekreterare och försöker var och en på sitt sätt skapa ordning i oredan. Vissa orkar på grund av sin ungdom fortfarande bry sig om varje ärende trots en allt för hög arbetsbelastning, andra tar till humorn som vapen eller tar sin tillflykt till resejournaler när pressen blir allt för påtaglig. De tre skådespelarna är kvinnor, liksom de flesta inom det lågavlönade socialsekreteraryrket. Maja Embrink, Sara Turpin och Inga Edwards ger alla skärpa och personlig prägel åt de något tillskruvade karaktärerna.

Sören Brunes scenrum utgörs av ett oräkneligt antal lådor, som skapar arkivkänsla i den kliniska kontorsmiljön men för också tankarna till ett bårhus. Här ligger det förmodligen flera hundar begravna, för i en så pass stressad arbetsmiljö kan det inte vara enkelt att alltid ta rätt beslut om hjälp till de mest behövande. Om det låg i många lärdas intresse att kultivera 1800-tals pojken Kaspar Hauser, finns här istället ett helt hav av barn men allt för få som kan hjälpa dem.

Felicia Zellers postdramatiska konststycke blir fint ackompanjerat av den enerverande ljudbilden. Skådespelarna kämpar med distraktionsmoment i form av trassliga röda garn och rullande pingpongbollar. Det finns ingen plats att låta tankarna klinga ut. Skådespelarna spyr ut ordkaskader, talar i mun på varandra och orkar mitt i stressen inte slutföra sina egna tankegångar. Inte ens det påtvingade meditationspasset är till någon hjälp.

De tre karaktärerna tär på varandra men är samtidigt varandras stöd och mögliga kaffekoppar är ett problem både på kontoret och hemma hos klienterna. Att hålla arbete och privatliv isär är omöjligt vilket slutligen visar sig när en av karaktärerna blir tvungen att svara på en anmälan från dotterns dagis, riktad mot henne själv.

Johanna Holmströms regi går i linje med Tribunalens förmåga att inte vika undan för obekväma politiska frågeställningar. Ett hav av Kaspar Hausrar ger bilden av ett tillstånd och ett resultat av politiska felkalkyleringar. Inga lösningar finns att erbjuda utom de som blir upp till publiken att ta sig an. Kom bara ihåg att fylla i närvarokortet när du stämplar ut från salongen.

[email protected]