Vilken roll tycker du att musiken har i politisk kamp?

– Musiken har framför allt en samlande och mobiliserande funktion. Antingen marscherar man till den eller så sjunger man sånger som folk kan känna igen sig i. Men den främsta funktionen är den samlande funktionen. Men den måste knyta an känslomässigt till personen som lyssnar. Musiken kan inte bara vara informerande, för utan känslomässig förankring så faller det platt.

Hur betraktar du ditt eget musikskapande?

– Jag betraktar mig själv som en politisk sångare men jag förlägger mycket av politiken till snacket mellan låtarna. Där¿emot blir jag lite deprimerad när Ship to Gaza, ungdomarna på Utöya och andra vill att jag ska komma och spela. Missförstå mig inte, jag gör det mer än gärna, men jag blir frustrerad och tänker: ”Finns det ingen annan som de kan ringa?” Jag kan inte vara den enda men förutom ett fåtal andra musiker som Emil Jensen och Jan Hammarlund verkar det inte finnas några andra. Det är möjligt att 30 år av borgerlig offensiv har satt sina spår.

Vad ser du för skillnader om du jämför dagens musiksituation med den som rådde på 70-talet?

– Det som vi sysslade med under 70-talet har svartmålats ganska rejält och jag kan instämma i att av all musik som skapades då så var verkligen inte allt bra. Men i dag verkar det som det mesta av musiken enbart handlar om relationer. I den mån det förekommer politiska frågor så berör de oftast sexualitet och även om det är en viktig fråga så är det inte den viktigaste.

Vilka är de viktigaste politiska frågorna för dig?

– Det är viktigt att prata om klasskampen. Eliten och överklassen har nedmonterat det samhälle som våra föräldrar har byggt upp. De vill flytta fram sina positioner och kapitalismen har varit duktig på att samla rikedomar hos ett fåtal personer och demokratin har därmed sakta urholkats. De viktigaste frågorna att ta itu med just nu är fattigdom, arbetslöshet och den framväxande högerextremismen.

Har symbolerna och bildspråket från 70-talets vänster blivit obsoleta? Är bristen på nya hjältar och egna symboler möjligtvis ett tecken på stagnation inom vänsterrörelsen?

– Vet inte. Det är viktigt att hitta vilka frågor som är viktiga nu och försöka förstå för att sedan mobilisera. Den gamla vänstern från 1936 kände antagligen inte igen sig i 68-vänstern liksom dagens vänster kanske inte känner igen sig i 68-vänstern. Jag kan inte berätta för dagens 20–25-åringar hur de ska göra. Det är inte jag som ska vara avantgardet. Jag ser mig definitivt som en hjälpreda i kampen och jag tycker att man kan lära sig nåt av de äldre, men man måste hitta sina egna strategier och egna vägar framåt.