I slutet av maj var ett hundratal demonstranter samlade utanför justitiedepartementet i centrala Phnom Penh. De protesterade mot att tretton kvinnor nyligen hade dömts till två och ett halvt års fängelse efter en fredlig protest mot tvångsförflyttningar av boende runt Boeung Kak-sjön. En av demonstranterna var 11-åriga Por Sokhunkanha, dotter till en av de dömda.

– Min mamma gjorde inget brottsligt. Hon försvarade vårt hem så att vi skulle kunna bo kvar där. Jag vill att domstolen ska frige henne. Och jag vill inte att mina syskon ska bli hemlösa. De skulle inte klara sig.

Por Sokhunkanhas och de andras kamp lyckades till slut. De dömda kvinnorna frigavs i slutet av juni.

Missnöjet mot regeringsbeslut som kränker mänskliga rättigheter är stort i Kambodja, men de som protesterar får betraktas som modiga. De riskerar både fängelsestraff och att utsättas för våld från polisen.

Tvångsförflyttningar av boende har ägt rum på många håll i Kambodja sedan 1990. Bara i Phnom Penh har cirka en tiondel av befolkningen flyttats. Anledningen är att staten har sålt bebodd mark till stora företag som vill bygga lyxhotell, kasinon och evenemangsarenor. På landsbygden vill investerarna använda mark till plantager och industrier.

Besluten har fattats över huvudena på de boende, som haft laglig rätt till sina tomter. De styrande har inte tagit hänsyn till protester utan tillåter att företagen kör bort de boende med våld. Exploateringen av områden med naturtillgångar som skog och mineraler har lett till faror för miljön.

Ansvarig för projektet vid Boeung Kak är senatorn Lao Meng Khin. Han tillhör det regerande partiet CPP, som suttit vid makten i mer än tre decennier. Att visa trohet mot partiet är en förutsättning för att göra karriär inom stat och näringsliv, och även för personlig säkerhet. Formellt sett finns inga lagar som inskränker yttrandefriheten, men den som kritiserar regeringen riskerar att dömas till fängelse för uppvigling eller hot mot rikets säkerhet.

Vad har då hänt med de tusentals boende vid Boeung Kak? De har drivits ut ur staden till otillgängliga områden utan infrastruktur eller möjligheter till försörjning. De har blivit erbjudna lån på motsvarande 7 000 kronor per familj som en form av kompensation. De anser att det är ett hån eftersom de hade juridisk rätt till sina tomter, som var värda betydligt mer än 7 000 kronor.

Nu bor de flesta av dem i området Damnak Trayong söder om Phnom Penh. Där saknas rent vatten, sjukhus, skolor och marknader där de kan sälja och köpa varor. Det finns knappt en framkomlig väg dit. Sedan bensinpriset stigit har det blivit mycket dyrt för dem att ta sig till andra områden för att hitta arbete. Allt de fick i kompensation var presenningar att skyla sig med mot monsunregnen.

De är inte de enda som drabbats. I början av 2009 tömdes området Dey Krahorm, som ligger ett stenkast från justitiedepartementet. Företaget 7NG, som av kommunen fått rätt att köpa marken, körde nattetid in med bulldozrar i området. De boende hade förlorat en rättegång mot företaget, trots att de kunde visa upp giltiga lagfarter. Invånarna vägrade flytta och byggde mänskliga murar. De blev nermejade av bulldozrarna och sexton av dem skadades.

I provinsen Kratie i östra Kambodja tvångsförflyttades nyligen 600 familjer inför anläggningen av en gummiplantage. En 14-årig flicka, Heng Chantha, sköts till döds av säkerhetsstyrkorna som körde bort invånarna. Hennes död har inte utretts eller tagits upp i domstol, och myndigheterna påstår att de boende provocerade fram skjutningarna.