När jag spelade Gothia Cup 1994 var jag rätt nöjd med att förlora första slutspelsmatchen. Det innebar ledighet, att få gå på disco och träffa andra spelare. För många är det den stora vinsten; att få träffa vänner från hela världen.



Gothia Cup innebär också att världens konflikter och orättvisor plötsligt utspelar sig i Göteborg. Förra året nekades Western Sahara FC att ha sina flaggor under invigningen, efter påtryckningar från marockanska lag. I år har det syriska laget Qamichli nekats visum, eftersom Migrationsdomstolen menar att de kanske skulle stanna i Sverige på grund av säkerhetsläget i Syrien.



Ett lag som lyckats ta sig till cupen är palestinska Al-Quds Club. På Proletären FF:s hemsida säger spelarna att "vi är inte här enbart för att spela fotboll, vi ska också berätta om vår situation. Hur det är att idrotta under en ockupation. Att inte veta om man har vatten så att man kan duscha efter träningen, att inte veta om man kommer att ta sig igenom checkpointen till bortamatchen".



I dag och i morgon spelas cupens finaler. Oavsett vilka som tar guldmedaljer finns det mycket att vinna för spelare, åskådare, arrangörer och migrationsdomstolar: insikten om världens orättvisor och vikten av solidaritet.