– Jag är inte rädd, säger Sultana Khaya lugnt.

Hon är på snabbvisit i Sverige för att berätta om sitt liv som människorättsaktivist i den ockuperade delen av Västsahara.

Det är nästan omöjligt att se att hon har ett konstgjort öga. Spanska läkare har gjort ett bra jobb.

Det var i maj 2007 som marockansk polis slog ut hennes ena öga. Den då 27-åriga västsahariskan och ett stort antal andra västsahariska studenter vid universitetet i Marrakech informerade om Västsahara på universitetet och krävde självbestämmande.

Hundratals poliser omringade universitet. Trettio studenter greps. Sultana var en av dem.

– De slog oss med batongerna över hela kroppen och på huvudet. Och mig slog de rakt i ögat. Det gjorde fruktansvärt ont. Jag satte händerna framför ansiktet och lutade mig fram. Då föll hela ögat ut i min hand, berättar Sultana om den där majkvällen för fem år sedan.

– Det blödde så mycket och jag bad om hjälp. Det stod ambulanser utanför universitetet. Jag andades ut, nu skulle jag till ett sjukhus. Men ambulansen var full av civilklädda poliser. De fortsatte att slå, håna och förödmjuka mig.

– De körde mig till polisstationen vid det berömda torget Djemaa El Fna i den täckta bilen. Jag kunde höra alla glada skratt från turister och känna dofterna från mat och grönsaker.

Sultana berättar att hon blödande släpades in på polisstationen i håret och att alla studenter förnedrades och misshandlades. De manliga studenterna hängdes upp nakna i handfängslen.

Till slut kördes hon till ett sjukhus med miserabel kvalitet. Det tog dagar innan hon fick någon behandling. Däremot tvingades hon att skriva under dokument genom att någon tryckte hennes finger mot papperet.

– Jag fördes till en polisstation och något som skulle föreställa en rättegång. Där anklagades jag för att spionera för Polisario och för att vara beväpnad, berättar Sultana och skrattar.

– De gör alltid så. De bara hittar på olika saker.

Hon dömdes till åtta månaders fängelse men advokaten lyckades få straffet sänkt till tre månader.

Sultana lyckades senare ta sig till Spanien där hon fick behandling för sina skador under två års tid.

År 2009 återvände hon till den ockuperade delen av Västsahara. Hon klev ur flygplanet och i sina händer hade hon Västsaharas flagga – för den marockanska ockupationsmakten en ren provokation.

– Jag vet inte hur många gånger jag har misshandlats, säger Sultana och skrattar. Jag är ständigt övervakad och förföljd.

Hon verkar fullständigt orädd.

I oktober 2011, ett år efter att marockansk polis och militär hade stormat och bränt ner det fredliga protestlägret Gdeim Izik utanför Västsaharas ockuperade huvudstad El Aaiún, samlades västsaharier i en manifestation. Sultana var också där. Ett högre polisbefäl tog då fram en batong med spik och sa ”jag ska slå ut ditt andra öga också.”

Han misslyckades denna gång. Batongen med spiken träffade inte Sultanas öga utan i stället kindbenet. Hon har åtta månader senare kvar ett ärr efter slaget.

Nu reser Sultana runt i Europa och berättar om situationen i den ockuperade delen av Västsahara. Hur vågar hon fortsätta kampen?

– Vi har inget val. Vi måste fortsätta så att ockupationen upphör. Vi protesterar fredligt för den självständighet som alla vet att vi har rätt till.

FN:s fredsbevarande styrka i Västsahara, Minurso, saknar mandat att övervaka och rapportera om brott mot mänskliga rättigheter. Minurso är den enda FN-styrka som saknar denna viktiga uppgift. FN:s säkerhetsråd förlängde som vanligt Minursos mandat med ytterligare ett år den 24 april. Flera medlemsländer och organisationer som Amnesty har de senaste åren krävt att mandatet också ska innehålla försvar av de mänskliga rättigheterna, men Frankrike hotade åter med att använda sitt veto. Därmed stympas FN-styrkan, vilket leder till att FN-soldater bara kan se på medan västsaharisk civilbefolkning förödmjukas, misshandlas och även dödas.

I flyktinglägren i Algeriet sprider sig vreden men inte uppgivenheten.

– Utan Frankrikes stöd skulle inte Marocko kunna fortsätta sin ockupation en enda dag, sa Laroussi, som jag träffade i flyktinglägren i vintras. Han har flytt från ockuperat område över den 200 mil långa minerade muren till flyktinglägren.

Precis som Sultana säger ungdomarna i lägret:

– Vi behöver ert politiska stöd. Hjälp oss. Berätta om oss. Världen känner inte till oss. Sätt press på era politiker i Europa.

– Om jag inte hade lyckats muta en gränsvakt, hade jag också varit fängslad, berättar Sidi Ahmed.

Han deltog i protestlägret Gdeim Izik hösten 2010, det som kallas inledningen av den arabiska våren, då 20 000 västsaharier byggde upp ett tältläger och krävde sociala och politiska rättigheter. 22 västsaharier sitter fortfarande, efter ett och ett halvt år, fängslade utan rättegång i Saléfängelset i Marocko. De hungerstrejkade i 43 dagar i vintras – utan resultat.