Det är ont om tid för skådespelarna i Die Bühne. Det gäller att ta tillvara på den repetitionstid som erbjudits dem på Stora Teatern inför deras föreställning Trotagningar som kommer att visas på Dans- och Teaterfestivalen. 

Trotagningar är den avslutande delen i en trilogi där die Bühne har arbetat med ungdomar i Angered. Tidigare föreställningar är Angels of Angered och Skam. 

I sminklogen får GFT en kort pratstund med Mona Rinkinen och Doha Almarie, två av gruppens fyra tjejer som berättar om sina liv och erfarenheter i föreställningen, och som även var med på die Bühnes resa till Sydafrika där de fick möjlighet att utbyta erfarenheter med unga sydafrikanska ungdomar.

– Vi kändes oss verkligen hemma. De delade med sig av mycket kärlek. Det var verkligen en underbar upplevelse, säger Doha Almarie.

Tillsammans med några vuxna ur produktionen fick tjejerna möta New Africa Theatre Association (NATA) i Kapstaden som också är en communityteater. Förutom känslomässiga besök i kåkstäder och på skolor delade de även berättelser och erfarenheter genom storytelling. De fick bland annat prata om sina idoler och sina familjer. En annan övning var att prata om vad de skulle berätta om de bara hade tio minuter kvar att leva.  

– Det var ganska likadana berättelser. Om man tänker efter, vi bor på helt olika ställen i världen men vi har ändå samma problem. Till exempel så berättade många om deras mammor och hur bra de hade varit, säger Mona Rinkinen.

Mötet med de sydafrikanska ungdomarna gav inspiration och nya idéer om hur teater kan se ut. Mona och Doha tycker att resan lärde dem att våga gå in roller helhjärtat och att inte vara rädd för att göra bort sig.  Regiassistenten Alexandra Sewell var med på resan, och  även hon tycker att mötet med den sydafrikanska teatern gav mycket.

– De var otroligt skickliga på scenen. De använde ljudlandskap, sång, röster och dans. Hur de använde sina röster under hela föreställningen så att det blev något musikaliskt var nästan det jag tyckte var häftigast, säger Sewall, som fortsätter att berätta om hur kvällarna tog oväntade vändningar. Ungdomarna förenades i traditionell afrikansk sång och dans som mötte hiphopdans och rap från Angered. Ingen av ungdomarna ville sluta och det hela höll på långt in på kvällen. 

Sång och dans är också något som tar mycket plats i den nya föreställningen Trotagningar. Ord har istället fått stå tillbaka när fyra tjejers tro skildras. Det handlar om allt från tron på Gud, att tro på sig själv eller tron på framtiden.

Egentligen spelar de inga roller, utan uppträder bara som sig själva när publiken möter dem i en nedtonad scenografi. Genom intervjuer med familjerna och tjejerna själva har man skapat en föreställning där åskådaren får följa med in i tjejernas privata rum och följa deras innersta tankar.

– Det är väldigt intimt. Allt eftersom föreställningen flyter desto närmare kommer man inpå dem. Det är fyra ganska olika men väldigt personliga berättelser om tro, säger Alexandra Sewell. Man får möjlighet att se andra personer på scen än man vanligtvis får se i föreställningar. De är inte utbildade skådisar utan fyra verkliga personer, fyra unga tjejer från Angered.

Det var ett samarbete mellan regissören Birte Niederhaus och Dans- och Teaterfestivalens konstnärliga ledare Birgitta Winnberg Rydh som gjorde det möjligt för tjejerna att spela på Stora Teatern. Båda två tyckte att det behövdes en annan sorts representation på festivalen och släppte därför in dem på den anrika teatern.

För tjejerna själva blev det första besöket på där överväldigande och de erkänner att de är nervösa. Men det är samtidigt svårt att missta vad Mona Rinkinen tycker om att spela på en av Göteborgs kulturella högborgar.  

– Åh, det har faktiskt alltid varit en dröm. När jag åkte förbi här tidigare brukade jag tänka att jag skulle få spela där när jag är känd.