Precis runt hörnet från turistmagneten Checkpoint Charlie i Berlins pampiga tidningskvarter ligger Tazpresso, dagstidningen Taz kafé och mötesplats. Kaféet finns på bottenvåningen i tidningens kontorsbyggnad och där möts skribenter, journalister och allmänheten för att äta och dricka kaffe. De sex våningsplanen ovanför är fyllda med kontor och konferensrum; där huserar bland annat redaktörer, skribenter och ansvariga för kooperativet.

Taz. Die Tageszeitung, som den egentligen heter, är en relativt liten men berömd rikstäckande tidning på vänsterkanten. Den ges ut dagligen sedan 1979 och har haft lokalredaktioner i Hamburg och Bremen nästan lika länge. Upplagan är på runt 50 000 exemplar (vilket kan jämföras med landets största morgontidning Süddeutsche Zeitungs upplaga på över 400 000). Taz tros ibland vara partitidning för  det tyska miljöpartiet De Gröna, men är egentligen obunden och har som mål att inte visa respekt för makten – vilken makten än må vara.
Sedan 20 år är tidningen organiserad som ett kooperativ för att kunna vara oberoende av koncerner. En av de som arbetar i kooperativet är Anita Knierim. Hon visar mig runt i Taz-byggnaden.

I konferensrummet på första våningen har redaktörerna konferens när vi går förbi. Därför ligger de flesta kontoren öde när vi går igenom dem.

– Det är fredag nu och det mesta är färdigt inför helgen. Därför är det ganska lugnt, berättar Anita.

Vi går förbi utrikesredaktionen där Dominic Johnson sitter och skriver. En av Taz viktigaste teman är utrikesrapporteringen. Dominic har gjort sig känd för sin Afrika-expertis. 

I samband med folkmordet i Rwanda år 1994 etablerade sig Taz som ledande i Tyskland inom Afrika-rapportering.

Vi går vidare genom byggnaden. Våningsplanen är många, varje redaktion har ett eget kontor, och längst upp finns ett extra konferensrum med ett piano där en grupp medarbetare träffas varje onsdag för att sjunga i ”Taz-kören”. Där kan medarbetare även få massage. Konferensbordet används för att diskutera spontana idéer.

I nästan varje rum finns en röd djurtass, tidningens symbol, uppsatt på väggen.
– Vi valde en tass eftersom vårt namn har vissa likheter med ordet ”tass” på tyska. Men det finns även en annan symbolik. Tänk dig ett rum fullt med massvis av likadana möss – mössen är nyheter. Plötsligt kommer någon och sätter ner sin tass, fångar någonting speciellt. Det är så Taz vill arbeta, säger Anita.

Konny Gellenbeck

Jag träffar Konny Gellenbeck i kaféet på bottenplan. Hon är ansvarig för Taz-kooperativet. Konny har arbetat på Taz i 26 år, efter att ha studerat historia och arbetat på bank. På den tiden var hon en politiskt aktiv ung kvinna som organiserade första maj-demonstrationer och protester mot bland annat internationella valutafonden och apartheid.

Taz historia började dock några år innan Konny började arbeta här. År 1977 införs nyhetsspärrar i Tyskland i jakten på RAF och tidningarna berättar bara vad som dikterats. På vänsterkanten vill man grunda en dagstidning. Idén är att göra någonting annorlunda. Taz föds då som politiskt projekt.

– De som var intresserade fick teckna prenumerationer på tidningen innan den fanns, så att den ens kunde starta, säger Konny.

Taz första kontor låg dock långt ifrån Berlins tidningskvarter – på ett enda våningsplan i stadsdelen Berlin Wedding. Det var där Konny påbörjade sin tjänst. Då var även arbetssättet annorlunda.

– I början fanns det jämlika strukturer och alla tjänade precis lika mycket. Vi arbetade utan hierarkier och fasta arbetstider. Det var först när kooperativet grundades som rollerna förändrades – de som har mer ansvar får högre lön, och man måste arbeta 36 timmar i veckan. Vi insåg att det inte skulle fungera utan sådant ansvarstagande.

Kooperativet

Idén att starta ett kooperativ föddes ur den stora ekonomiska kris som tidningen genomled i början av 90-talet. Medarbetarna splittrades i två läger, några ville sälja tidningen till en förläggare, andra ville starta ett kooperativ för att säkra tidningens oberoende ställning. ”Köp Taz, innan någon annan gör det!” ropade kooperativets förespråkare. Vid en omröstning röstade över 70 procent sedan ja till att starta ett kooperativ.

– Efter det lämnade många medarbetare tidningen, det var en verkligt stor kris, säger Konny. 

– Sedan dess har kriserna och räddningskampanjerna avlöst varandra. Men kriserna har alltid hjälpt oss till förnyelse, till mer kreativitet och till ett nytt sätt att samarbeta. Varje kris ger oss nya försäljningssätt och nya produkter.

I dag har kooperativet över 11 700 medlemmar. Taz annonserar i dagstidningen och i andra tidningar där de kan hitta människor som kan vara intresserade.
– Sedan ringer vi till alla som är intresserade och samtalar med dem och förklarar Taz för dem.

Alla som vill får vara med. Det minsta bidraget man kan ge är 500 euro, det högsta är 100 000. Medlemmar finns inte bara i Tyskland utan i hela världen. Både i grannländer som Schweiz eller Österrike och så långt bort som i USA. Flera har studerat i Tyskland och läser online-upplagan från sina hemländer. Som uppskattning för Taz-journalismen och för det fria ordet vill de lämna ett bidrag till tidningen.

– Men som medlem får man ingen som helst fördel, berättar Konny. Det finns en premie men många avstår även från den. Många av medlemmarna i kooperativet har ingen prenumeration och de får inte heller tidningen gratis.
Tidningen vilar nu tryggt på sitt kooperativa stöd. När andra tidningar genomled kriser i början av 2000-talet förblev Taz läge relativt stabilt. Kooperativets kapital, som just nu uppgår till 10 miljoner euro, används till nyinvesteringar. Papperstidningen finansieras däremot helt av prenumerationsintäkter och lösnummerförsäljning.

De som prenumererar på Taz får välja mellan ett standardpris, ett högre så kallat politiskt pris eller ett lägre pris. På så vis kan också fler ha råd att prenumerera.
– Och vi är nästan inte alls beroende av annonsintäkter. Annonsörer finansierar bara runt en tiondel av vår verksamhet.

Taz har dock försökt hitta fler annonsörer, särskilt under 90-talet, utan större framgång. Bland annat eftersom upplagan var för liten.

Det finns även en Taz-stiftelse. Stiftelsen utbildar unga journalister och finansierar projekt som Panter-priset – en utmärkelse för vardagens hjältar.

En viktig flytt

Nu ligger Taz kontor inte längre i Berlin Wedding som när allt startade i slutet av 1970-talet, utan i det som varit Berlins journalistiska centrum sedan andra världskriget. Från taket på Taz-byggnaden kan man se höghuset där Axel Springers tidningsimperium har sitt huvudkontor. De ger bland annat ut tabloidtidningen Bild. För många symboliserar de Taz raka motsats.

– Vi ser dem härifrån, och de ser oss, säger Anita och blickar bort mot Axel Springers kontorsbyggnad.

År 1989 flyttade alltså Taz till Rudi Dutschke Strasse. Taz har själva döpt gatan.
– När vi flyttade hit stod Berlinmuren fortfarande kvar, säger Konny. 

– Vi köpte lokalen genom en stiftelse och vi hade tur: när muren föll steg värdet på alla byggnader.

Flytten till tidningskvarteret symboliserar även Taz ständigt stigande betydelse i det tyska medielandskapet.

– Vi är visserligen mindre ideologiska nu än i början, då vi var mer av ett politiskt projekt, men nu har vi ett väldigt brett spektrum av läsare, säger Konny.

Särskilt vid en tidpunkt blev Taz dock extra viktig för många i Tyskland – Tjernobylkatastrofen. Det var en vändpunkt i tidningens historia.

– Vår upplaga steg efter Tjernobyl. Taz var den enda tidningen som hade kompetens att återge becquerel-tal och sådant. Då fick vi höra även från andra politiska miljöer, alltså inte bara från vänsterkanten, att ”Det där är ju en intressant tidning! För de vet hur det fungerar”, säger Konny.

Alla Taz initiativ har dock inte mötts med samma enhetliga jubel. Deras framgångsrika kampanj från 1980, ”Vapen åt El Salvador!” med syftet att stödja och beväpna motståndsrörelsen i landet, skapade debatt bland läsarna.

Taz är en nationell tidning som konkurrerar med tyska tungviktare som Süddeutsche Zeitung och Frankfurter Allgemeine. Men det finns även några konkurrenter på vänsterkanten. En av dem – Junge Welt – har också organiserat sig som ett kooperativ.

– Men vi samarbetar inte alls, säger Konny.

Taz är fortfarande den mest kända vänstertidningen och den som funnits längst.

– Vi är egentligen en ganska liten tidning. Men vi får mycket uppmärksamhet. Bland annat eftersom Taz har varit med så länge. I början trodde knappt någon att tidningen skulle överleva mer än två år. Men nu är vi ju här, mer än 30 år senare, säger Frauke Böger som kommer och slår sig ned vid vårt bord. Hon arbetar som webbredaktör på utrikesredaktionen.

Frauke Böger

Frauke Böger arbetar på Taz sedan tre år och är en av nykomlingarna. Men hon intresserar sig även för Taz historia.

– Taz historia har ju blivit en del av Tysklands historia. Först grundades Taz, sedan De Gröna och sedan har det rullat på.

De Gröna är det parti som ligger närmast Taz politiskt, men Taz samarbetar inte med något parti. Det råder dock oenighet på redaktionen om i vilken grad tidningen ska vara opartisk:

– Vi diskuterar mycket om i vilken riktning vi ska gå, säger Frauke. Om vi förutom att vara en tidning även ska vara ett politiskt vänsterprojekt med tydliga mål och intressen.

Hon berättar att redaktionen är splittrad. Några vill ta tydligare ställning, andra vill vara mer objektiva.

– Vi kan ibland vara oeniga när vi väljer ut våra nyheter. I bedömningen av vad som är viktigt, vad som ska ta stor plats och så vidare. Men vi brukar hitta en medelväg. Att vi har en tydlig politisk inriktning märks bland annat på vilka teman vi väljer. Taz har till exempel tagit tydlig ställning mot kärnkraft.
Tidningen fokuserar särskilt mycket på utlandsrapportering, mänskliga rättigheter och miljön.

– Därför skriver vi också mindre om ekonomi, säger Frauke med ironi i rösten.
Hon tycker att det finns mycket som gör Taz-redaktionen speciell.

– Människorna här är intressanta, de är galnare. Eller mer annorlunda. Och det är en väldigt lärorik arbetsplats, man får prova sig fram.

Vissa kallar Taz lite nedsättande för ”skolan”. Många börjar här och går sedan vidare till tidningar som Spiegel och die Zeit.

Frauke började arbeta för Taz direkt efter avslutad journalistutbildning. Hon kom först på praktik, jobbade ideellt och blev sedan anställd. Nu är hennes uppdrag att sammanlänka utrikesredaktionen med Taz.de, tidningens hemsida tillika nyhetsportal.

– Hemsidan når många människor, väldigt många fler än papperstidningen. Mitt uppdrag är att föra samman papperstidning och internet, förklara hur det fungerar online, och se till att samarbetet fungerar bra.

Framtiden

Taz har genomlevt kris efter kris sedan 90-talet, men tycks ha gått stärkt ur dem. De har påverkat tysk media och politik i flera decennier. Hur ser deras framtid ut?

– Taz måste fortsätta att erbjuda någonting nytt och fortsätta att överraska. Vi måste fortsätta att provocera, säger Frauke.

Under de 33 år som de funnits till har Taz inte passerat obemärkt förbi.

– Taz grundidé var att göra en annorlunda dagstidning, säger Konny. Och under den tid vi funnits till har vi förändrat hela det tyska medielandskapet. Medarbetare som börjat arbeta för andra tidningar har tagit med sig våra idéer.

Jag frågar henne hur hon ser på att Taz idéer sprids till andra tidningar. Är det ett problem?

– Nej, det har varit en fördel! Eftersom så många kommer och går så får vi hela tiden nya unga medarbetare och Taz förblir levande och full av nya idéer.

Bland alla nya idéer och nya medarbetare, hittar man dock idéer som följt med Taz sedan länge. Ledorden som inspirerar och visar vägen:

– Respektlös mot makten, även mot de gröna! Intelligent, underhållande och oberoende av koncerner, det är så Taz ska vara, säger Konny.

"Tänk dig ett rum fullt med massvis av likadana möss – mössen är nyheter. Plötsligt kommer någon och sätter ner sin tass, fångar någonting speciellt. Det är så Taz vill arbeta", säger Anita Knierim