Föreställningen är ett själsligt drama som i mångt och mycket återspeglar författarens egna mentala kval. Det är den psykiskt plågade människan som står i centrum för handlingen. Huvudperson är ”den okände”, som kan sägas vara en återspegling av  lidandet i allmänhet. Strindberg är som vanligt inte en objektiv betraktare av omgivningen, utan allting kommer strömmande inifrån honom själv och hans egna känslor.

I  tidigare uppsättningar har man valt att återge denne ” okände” med hjälp av kostym,  som ett porträtt av Strindberg själv, men inte i den här uppsättningen. Här låter man denne vara en helt anonym person, vilket förmodligen också är en alldeles riktig tolkning av det ursprungliga verket. Detta grepp överför dramat till denna opersonliga allmängiltighet, vilket antagligen var författarens avsikt från början. ”Den okände” är en namnlös figur som besitter en okänd kraft, om än inte godhet utan snarare dess motsats, ett rebelliskt trots.

Föreställningen innehåller just den starka dynamik och den intensitet som man förväntar sig av ett Strindbergsdrama, där texterna dissekerar människors själ till yttersta. Skådespeleriet utförs på ett mycket rutinerat sätt med erfarna skådespelare som sätter extra krydda på föreställningen. Det är underbart att se Malin Ek och Ingvar Kjellsson agera.

Den enkla, men rörliga scenografin som förlägger handlingen till ett sorts sluttande plan återger den ursprungliga tekniken från författarens dagar som gjordes  med nedfallande bilder. Den förefaller ligga så nära ursprunget som det går att återge.

Strindberg är fortfarande en modern dramatiker trots att det i år är 100 år sedan han gick bort och han väcker fortfarande starka emotionella upplevelser. Denna magiske författare tränger in under skinnet på människorna, vilket också starkt upplevs i den här föreställningen. Skådespelarna ger en extra tyngd och säkerhet till en föreställning som tar sig an ständigt aktuella mänskliga teman. Till Damaskus är en omskakande psykologisk upplevelse som inte lämnar någon oberörd.