Det är skotthål vid ingången till samhället Santa Gema, som bara består av en gata. Vi befinner oss i utkanterna San Salvador – huvudstaden i världens nästfarligaste land. I februari satte El Salvador nytt rekord: 13 mord om dagen. Detta ger en statistik på över 70 mördade per 100 000 invånare och övergås enligt FN endast av grannlandet Honduras. I Sverige är talet 1.

Men Santa Gema har denna gång inte bidragit till statistiken. Det har gått precis två år sedan någon mördades här, eller i grannsamhället Aurora. Då dödades 13 personer på kort tid, bland dem en flicka på 8 år. Barn fick inte leka ensamma. Folk vågade inte gå ut om kvällarna.

Kriget mellan de två samhällena pågick för fullt. I Aurora härskade Barrio 18, i Santa Gema hade Maratrucha 13 kontrollen. Barrio 18 och Maratrucha 13 anses vara världens farligaste ungdomsligor. De uppstod i Los Angeles på 1970-talet bland mexikanska och centralamerikanska migranter. Unga, som deporterades från USA, bidrog till att etablera dem i El Salvador, Honduras och Guatemala på 1990-talet. I El Salvador antas det att det i dag finns 20 000 personer i ligorna.

Kriget har sitt ursprung i de två samhällenas olikheter. I Santa Gema, där det bor 34 familjer, blommar träden och man pysslar om trädgårdslanden. Husen är små, men de är gjorda av tegel. Invånarna har tillgång till både el och vatten. De har precis fått papper på sin jord. Här är fattigt, men självförtroendet är det inget fel på.

Aurora däremot är trist och grått. Folk har inte elektricitet och tills för en kort tid sedan inte vatten. De har inte rätt till jorden som deras hus av plåt är byggda på. Fattigdomen är påfallande.

Santa Gema grundades 1984, då inbördeskriget rasade. Gatan bebos av internt fördrivna flyktingar. Aurora såg dagens ljus år 2000 då en grupp, som tidigare bodde och arbetade på en soptipp, flyttade in.

Från början fanns det misstro mellan de två samhällenas invånare.

– I Santa Gema gillade de oss inte. De kallade oss avfall och tjuvar, berättar María Elena Peña från Aurora.

Misstron eskalerade och ungdomsgängen tog saken – eller vapnen – i egna händer.

– Jag skickade bort min familj , men blev själv kvar. Jag tvivlade, men så sa folk: ”Om du flyr, gör vi det också”, berättar Felipe Aldana, eldsjälen från Santa Gema.

Felipe Aldana och de som blivit kvar, nu organiserade i en kommitté, tog upp kampen. Utan vapen. Aldana skaffade via den katolska kyrkan pengar till att installera vatten i Aurora. Och så märkte invånarna att mannen från ”fel” sida inte var så illa. En investering på endast 500 dollar var inledningen till fredsslutet, till att ”bryta isen”, som Aldana säger.

Sedan följde en lång rad initiativ. Till de första hörde att börja en dialog med gängmedlemmarna.

– Vi försökte få dem att förstå att de är del av vårt samhälle och att de är välkomna i alla våra projekt. De som fortfarande är aktiva inom gängen får inte bo här, säger Aldana.

Men en del kan inte ens lämna samhället. Det är de tatuerade. Unga med gängkännetecken kan varken få jobb eller gå i skola. Det kan också vara livsfarligt för dem.

– De blir ihjälslagna om de rör sig utanför området, förklarar Aldana.

Till dessa unga skaffade man höns. De blev lärda att sköta dem och fick sysselsättning.

– På detta sätt lär de sig ta ansvar och att bidra till familjeekonomin, säger Aldana.

Ett annat initiativ var stipendier till unga så att de efter grundskolan kan fortsätta i gymnasiet.

– Det är precis i 14–15 års åldern som unga frestas gå med i gäng, förklarar Aldana.

I år har kommittén skaffat stipendier till 23 unga från området. Pengarna kommer från kyrkan och används till skolmaterial, uniformer och transport. En stipendiemottagare är Luis Enrique Pérez från Santa Gema. Han vill gärna vara ett bra exempel för sina kamrater och själv undvika gängmiljön.

– När jag var yngre fanns här massor av problem. Tre av mina vänner blev mördade, berättar han.

Polisen besöker regelbundet de familjer där det finns en stipendiemottagare för att följa upp. Denna metod är inte vanlig hos den salvadoranska polisen. I Santa Gema och Aurora har man nämligen utvecklat en helt egen modell: närpolisen.

Det var inte lätt i början, folk hade inte förtroende för polisen. Dessutom var polisenheten uppdelad mellan de två rivaliserande gängen. Dessa poliser blev utbytta och den lilla styrkan som nu är på plats går från dörr till dörr, besöker skolor och kyrkor, håller kurser. De spelar till och med fotboll med de unga och åker till stranden med dem.

– Det handlar om att bygga upp förtroende, och om närvaro. Det är det bästa sättet att förebygga våld, säger Jorge Chávez som leder polisenheten i området.

Fátima Morales, ordförande för Auroras kvartersförening, känner sig i dag trygg när hon ska på arbete som gatusopare i San Salvador.

– Jag går hemifrån klockan fyra om morgonen och där står polisen vid utgången. Ibland kommer jag inte hem förrän sent på kvällen, och där patrullerar polisen, säger den tidigare gängmedlemmen.

Det enda som är kvar av våldet i Aurora och Santa Gema i dag är skotthålen på husväggarna.