Analys: Utländska intressen i Syrien

Hur många som dödats i den senaste veckans strider och artilleribeskjutningen av staden Homs är okänt, men enligt oppositionella kan offren räknas i hundratal. Bilder och filmklipp som sprids på internet visar massbegravningar och döda kroppar på gatorna, som ingen kan hämta på grund av krypskyttar.

Den fredliga revolt som började i staden Daraa för snart ett år sedan börjar alltmer likna ett inbördeskrig i vardande. Avhoppen till den Fria syriska armén, som bildades i somras av före detta regimtrogna soldater, fortsätter och soldater rekryteras mer eller mindre öppet bland flyktingar i grannländerna – som därmed inte kan undgå att bli indragna i konflikten. Och det är konfliktens internationella dimension som gör de potentiella följderna av ett inbördeskrig extra bistra.

Regimens senaste offensiv kom omedelbart efter att Ryssland och Kina stoppat en FN-resolution som krävde omedelbar tillämpning av en fredsplan från arabförbundet och den syriske diktatorn Bashar al-Assads avgång. Det ledde till starka fördömanden av Ryssland, som förutom en flottbas i Syrien värnar om kontrakt för export av vapen värda upp till sex miljarder US-dollar – bland annat två dussin stridsflygplan. Men Ryssland är inte den enda stat med intressen i Syrien. Ett regimskifte i Damaskus kan förändra maktbalansen i hela Mellanöstern, och åtskilliga aktörer lär därför blanda sig i den maktkamp som kan följa al-Assads fall.

En sådan stat är Israel, som ockuperat de syriska Golanhöjderna sedan 1967 och har mycket att vinna på att en regim som stött palestinska och libanesiska motståndsgrupper försvagas. Men Israels regering har också skäl att frukta det okända som kan följa Assadregimens kollaps, och landets försvarsminister Ehud Barak har varnat för att tunga vapen kan smugglas till militanta grupper i grannländerna om regimen faller.

En annan stat med motsatta intressen i Syrien är Iran, som av oppositionen anklagas för att förse regimen med vapen, övervakningsutrustning och till och med krypskyttar. För Iran är Syrien inte bara en värdefull allierad i den ständiga konfrontationen med USA utan också en viktig kanal till Hizbollah i Libanon, och Irans president Ahmadinejad har beskrivit våldet i Syrien som en konspiration mot ”det islamiska motståndets front”. Men inte ens Iran kan blunda helt för upprorets folkliga karaktär och manade redan i höstas till politiska reformer - troligen i syfte att rädda vad som räddas kan av regimen.

Andra centrala aktörer är grannlandet Turkiet, som tidigt valde att stödja oppositionen, och monarkierna i Gulfstaternas samarbetsråd som kallat hem sina ambassadörer från Syrien efter den senaste veckans våld. Redan för en månad sedan talade emiren av Qatar, Sheikh Hamad bin-Khalifa al-Thani, öppet om att skicka trupper från andra arabländer till Syrien för att stoppa regimens våld - en omvändning av situationen förra våren, då Gulfstaterna med Saudiarabien i spetsen skickade trupper till Bahrain för att slå ned massprotesterna mot monarkin. De USA-allierade Gulfstaterna beräknas importera vapen för 385 miljarder US-dollar fram till 2016, enligt många analytiker för att möta Irans växande inflytande i regionen.

Den globala supermakten USA, som efter nederlaget i Irak sett allierade regimer i Tunisien och Egypten undergrävas av folkliga uppror, har uppenbara intressen av att utnyttja situationen i Syrien till sin fördel. Nu höjs också röster för att USA ska göra mer för att stödja rebellerna. I onsdags manade tre senatorer – John McCain, Lindsey Graham och Joe Lieberman – Vita huset att överväga att skicka vapen till oppositionella i Syrien.

Många analytiker varnar nu för att konflikten i Syrien redan håller på att utvecklas till ett utdraget krig via ombud mellan regionala stormakter, i sin tur uppbackade av Ryssland och USA.

– Jag tror att olika länder i regionen kommer att satsa på den Fria syriska armén. Vapen kommer redan in från Libanon, och mer kommer att komma från Jordanien, Turkiet, Irak eller Ryssland. Alla kommer att börja agera i den här miljön, säger Andrew Tabler från Washington Institute for Near East Policy till Reuters.

I värsta fall kan Syrien bli en upprepning i större skala av det libanesiska inbördeskriget, som varade i 15 år och skördade minst 150 000 dödsoffer – inklusive minst 20 000 under Israels belägring av den palestinska gerillan i västra Beirut 1982. Den konflikten slutade med en uppgörelse mellan arabstaterna om maktdelning mellan religiösa grupper och ett betydande inflytande för Syrien i landets politik.