Emil Nilsson.

Synpunkten


Emil Nilsson
Fria Tidningen

Vardagens rävsax

Ska vi verkligen behöva vänta tills oljan tar slut innan det händer något?

Det är väldigt svårt att göra rätt. Jag och min familj har byggt ett lågenergihus, men det här handlar inte om hur duktiga vi är. Det handlar om att vi gjort fel och att det blir fel när vi alla har byggt in oss i ett system fullt av dåliga alternativ.

Vi bor i ett samhälle där spelreglerna sätts av det som kallas politik. Vi har fastnat i en rävsax som politiken har skapat – tillväxtekonomin. Jag är övertygad om att rävsaxen är själva grunden i de globala problem som världen står inför, från klimatförändringar till raserad biologisk mångfald.

Nu har vi bott i vårt hus i ett år. Det har fungerat bättre än vad vi förväntat oss. Med rejält med träfiberisolering i väggarna och en vedkamin som värmer upp varmvattnet till både golvvärme och tappvatten har vi nästan halverat vårt elberoende jämfört med huset där vi bodde tidigare.

När vi fick vårt andra barn bodde vi i en liten sommarstuga. Vi behövde verkligen flytta till något större, något permanent. Huspriserna i området som vi hade förälskat oss i var upptrissade långt över vår smärtgräns, men att bygga nytt behövde inte vara lika dyrt. Vi såg det som vår enda möjlighet till att kunna bo kvar. När vi ändå skulle bygga nytt var det självklart för oss att bygga energisnålt.

Så långt är allt gott. Vi köpte en bit mark och nu står huset här. Med solpaneler, energisnålt hus och urinseparerande toalett är vi duktiga familjen här i bygden. Men när jag tänker på vårt banklån faller våra klimatsmarta illusioner som ett korthus. Vi sitter i rävsaxen, precis som alla andra.

Vi kunde inte bygga själva. Utan varken kunnande eller miljoner i madrassen blev vi tvungna att ta ett helt vanligt banklån. Logiken bakom lånet kändes enkel – istället för att spara tills vi blev pensionärer så lånade vi. Vi ville plantera äppelträd och se dem växa upp, precis som min farfar hade gjort.

Banken trollade fram en massa pengar till oss ut tomma intet. Sakta med säkert så materialiseras pengarna genom vårt arbete och betalas tillbaka till banken som räntor och amortering. Det som händer sedan är tillväxtekonomins sanna rävsax.

Banken investerar våra pengar. Jag kanske verkar paranoid, men när till och med sjunde AP-fonden investerar i Lundin petroleum och annan verksamhet som aktivt verkar för att öka utsläppen av koldioxid till atmosfären, var investerar då en helt vanlig bank? Knappast i solenergi eller trädplanteringar. Det är långt mer sannolikt att pengarna går till oljeprospektering eller palmoljeplantager.

Banken hade inte haft de här pengarna om vi inte hade tagit vårt lån till vårt klimatsmarta hus. Å andra sidan ger alla vanliga banklån utsläpp av koldioxid, men inte bara det. I Uppsala eldas värmeverket med torv och kol, så till och med en hyresrätt med fjärrvärme genererar utsläpp. Och om vi hade bott kvar i sommarstugan så hade vi gjort av med dubbelt så mycket el som vi gör nu.

Vi sitter alla fast i rävsaxen, men det borde inte enbart vara var och ens individuella ansvar att lösa det här. Vi tar oss inte ur rävsaxen med led-lampor eller solpaneler på taket, även om de är bra i sig. Rävsaxen är en politisk fråga. Politik byggde upp det ekonomiska system som satte oss i fällan. Den enda möjligheten för oss att komma lös är att vi, politiker – ja hela mänskligheten – tar itu med tillväxtekonomin.

Jag vet inte om man ska kalla det ödets ironi eller en grym cynism, men det är sorgligt att den enda minskning av koldioxidutsläppen som skett på senare tid var 2009, i den ekonomiska krisens spår då själva grunden till problemet – tillväxtekonomin – hostade till. Världens samlade forskarkår och internationella toppmöten i Kyoto, Köpenhamn och Durban har inte rubbat de stadigt ökande utsläppen av växthusgaser.

Ska vi verkligen behöva vänta tills oljan tar slut innan det händer något?

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

© 2024 Fria.Nu