Svaret på den frågan är Ryssland. Och med tanke på hur omfattande fusket var i samband med valet till den ryska duman den 4 december så säger detta en hel del om det politiska tillståndet i de två andra gas- och oljerika länderna vid Kaspiska havet. Medan Vladimir Putin motvilligt tillåtit flera stora demonstrationer i Moskva i protest mot valresultatet så kommer folkviljan med stor sannolikhet inte spela någon roll alls i samband med valen i Kazakstan och Turkmenistan.

De styrande i dessa länder – som uppvaktats av västvärlden sedan 1990-talet på grund av deras energikällor och geopolitiska lägen – kommer att förklara att deras kandidater vunnit med bred marginal, obekymrade av den politiska turbulens som svept över omvärlden.

Makthavarna tycks helt enkelt utgå från att de kommer att bli kvar vid makten. Och med tanke på regionens historia så kan de mycket väl ha rätt i det antagandet. Samtidigt står det mycket på spel i deras förhoppningar om att influenserna från yttervärlden ska förbli ytterst små.

Två årtionden efter Sovjetunionens fall exporterar länderna vid Kaspiska havet i dag 1,5 miljoner fat olja om dagen. Samtidigt är regionen en stor exportör av naturgas till Kina. Länderna har dessutom blivit allt mer strategiskt viktiga för USA. Till en början omfamnades republikerna för att de med hjälp av nya ledningar skulle kunna exportera olja och gas västerut, men numera gör de det också möjligt att frakta krigsmaterial till Afghanistan.

Att döma av de styrandes beteenden så har dessa faktorer gett dem en känsla av att vara isolerade från de ekonomiska och politiska förändringar som drar över resten av världen.

Medan den arabiska våren till och med fick makthavarna i Saudiarabien att lämna ut frikostiga pengabidrag till sin befolkning som en slags försäkring mot oroligheter har de styrande i Kazakstan och Turkmenistan, tillsammans med sina kollegor i Azerbajdzjan och Uzbekistan, i stort sett kunnat fortsätta som om ingenting hade hänt.

Azerbajdzjans huvudstad Baku är fullt av luxuösa bostadshus, ultramoderna kontorsbyggnader och lyxhotell varav de flesta ägs av de mäktiga klaner som omger president Ilham Alijevs familj.

I Kazakstan har miljardären Timur Kulibajev, som är svärson till president Nursultan Nazarbajev, blivit allt mäktigare. Från att ha kontrollerat oljeindustrin i landet styr Kulibajev numera över två tredjedelar av landets ekonomi genom en statlig investeringsfond. Även presidentens döttrar har blivit mycket rika genom att kontrollera vissa av landets viktigaste företag.

Turkmenistans president Gurbanguli Berdimuchammedov styr samtidigt över ett land som enligt Transparency international delar plats med Uzbekistan som det femte mest korrumperade i världen. Fem år efter att Berdimuchammedov tog över makten tas alla beslut nu av presidenten själv.

Ledarna i Kazakstan och Uzbekistan har dock lite olika ledarstil. Medan president Nazarbajev enbart fängslar oppositionella om de vägrar att låta sig fogas så använder sig Uzbekistans president Islam Karimov av en mer oförlåtande brutalitet.

Båda presidenterna har lett sina republiker ända sedan Sovjetunionen föll, och ingen av dem tycks ha förberett sig på att låta sig bytas ut. Även Azerbajdzjans Ilham Alijev och Turkmenistans Berdimuchammedov tycks sitta fortsatt bekväma i sina presidentpalats.