På söndagskvällen var tunisiska journalister, valobservatörer och politiker av alla kulörer rörande överens om en sak: att dagens val varit en stor seger för det tunisiska folket. På tusentals platser runt om i landet utspelades samma scener: Köer som ringlade runt hela kvarter, ungdomar och stapplande åldringar som stod i timmar i den gassande solen i väntan på att få rösta, och vuxna män och kvinnor som kom ut ur vallokalerna med tårar i ögonen och det blåmålade pekfingret i luften som en trofé.

Efter en stundtals hård valrörelse drog många tunisier också en lättnadens suck på måndagen när de flesta av landets partier utan förbehåll accepterade valresultatet, redan innan de officiella siffrorna presenterats. Som förväntat blev den stora vinnaren socialkonservativa al-Nahda (Renässans), som enligt preliminära uppgifter fick 30–40 procent av rösterna, närmast följt av liberala Republikanska kongressen och socialdemokratiska al-Takattul (Blocket).

Nio månader efter den forne diktatorn Ben Alis fall tycks Tunisien därmed ha genomfört ett relativt fritt val, utan anklagelser om systematiskt valfusk eller allvarliga våldsincidenter. Det rapporterade valdeltagandet på runt 90 procent ska dock tas med en nypa salt, eftersom det beräknas utifrån antalet registrerade väljare, som utgör långtifrån alla röstberättigade.

Att många tunisier valde att inte delta i valet kan ha flera orsaker. På landsbygden har det ofta varit långt till närmaste vallokal, och myndigheterna har kritiserats för att inte tillhandahålla gratis transporter för fattiga väljare. För många har skrivandet av en ny grundlag och frågor om maktdelning, oberoende rättsväsende och presidentens roll också upplevts som fjärran från de vardagliga bekymmer och sociala problem som den tunisiska revolutionen riktade sig mot.

I själva verket ska den konstituerande församlingens 217 delegater också utse en ny regering. Men snarare än ekonomisk politik har valrörelsen dominerats av debatten om religionens plats i samhället. Sekulära partier anklagar islamistiska al-Nahda för att ha en dold agenda och vilja införa strikt islamisk lagstiftning.

Al-Nahdas företrädare förnekar dock bestämt att man tänker hindra kvinnor från att arbeta eller förbjuda alkohol eller bikinis. Man pekar också på att många kvinnliga medlemmar i rörelsen, inklusive flera kandidater till den konstituerande församlingen, inte bär slöja.

Trots den stundtals hätska debatten mellan sekularister och islamister i valrörelsen väntar sig många bedömare en regeringskoalition mellan al-Nahda och något eller några av de sekulära partierna. För det krävs att man kan överbrygga motsättningarna gällande utrikespolitiken, där de sekulära partierna i många fall har en västvänlig framtoning medan al-Nahda identifierar sig med bland annat palestinska Hamas.

Även al-Nahda har dock gjort ansträngningar för att bli accepterade i väst, bland annat genom ett uttalande av partiledaren Rached al-Ghannouchi i franska medier strax innan valet där han sade sig beredd att acceptera en tvåstatslösning på den israelisk-palestinska konflikten, baserad på 1967 års gräns.

De svåraste utmaningarna för den nya regeringen väntar dock på den inrikespolitiska arenan. Man måste inte bara ta itu med det gamla gardet inom statsapparaten, säkerhetsstyrkorna och medierna, som kan förväntas bekämpa all förändring med näbbar och klor. Man förväntas också genomföra sociala reformer och få till en märkbar minskning av arbetslösheten, som ligger på 16 procent enligt officiella siffror men är långt högre bland ungdomar och i de marginaliserade inlandsregionerna.

Medveten om de höga förväntningarna varnade al-Nahdas partiledare Rached al-Ghannouchi i valrörelsen för att man inte kommer att kunna lösa alla problem på en gång. Men frågan är om det räcker för att tillfredsställa de tunisier som redan väntat 9 månader på att revolutionen ska leda till förbättrade levnadsvillkor. Om inte verkliga steg mot ökad social rättvisa tagits när nästa val ska hållas – redan om ett år – kan den sittande regeringen straffas hårt. Förutsatt att den tunisiska demokratin överlevt fram till dess.