Skansbacken
Olaus Magnus väg, Hammarbyhöjden

Fyra kommunala parkbänkar och en vit plaststol runt en ogräsbevuxen, cirkelformad försänkning på tio gånger tio meter. Jag får en bild i huvudet, den påminner om sådant som lille Reine kunde fantisera kring i boken Barnens ö: Ett gäng tanter och farbröder delar en wienerlängd och sippar på eftermiddagskaffe medan en smutsig stackare föses fram med säck över huvudet, han gnyr men skriker inte; vill ha sin heder i behåll. Skarprättaren trär en snara runt halsen på honom och frågar om hans sista ord. En iskall tystnad över höjden. Falluckan öppnas, den dömde faller ner och bryter nacken. En farbror tar en sipp på kaffet och slår käppen i marken som applåd.

Så måste det ha sett ut. Varför är annars bänkarna placerade så att försänkningen är i centrum för allas uppmärksamhet?

Lyckligtvis är det fantasin som skenar. Riktigt så festligt var det inte när de dödsdömda fördes hit, även om tusentals människor kunde följa dem längs Götgatan, över tullen och fram. Kaffe och bulle bjöds det knappast på. Försänkningsteorin är också osann, själva galgen ska inte ha stått där. Fornminnesskylten hänvisar istället till några stenar. De ser ut som vilka stenar som helst, nästan övertäckta av växtlighet. För några år sedan syntes de tydligt.

För tydligt, kanske någon tyckte och planterade granar och buskar, så att det som inte syns ska falla i glömska. Stenhögen är i alla fall vad som finns kvar av Stockholms sista galge. Den uppfördes 

i slutet av 1600-talet och många av rikets högsta män slutade sina dagar här. Karl XII:s förste minister baron Georg Heinrich von Görtz halshöggs 1719 för att ha äventyrat kungens liv och rikets säkerhet. Kungamördaren Johan Anckarström avrättades 1792.

Den siste som miste livet här var livgardets Pehr Victor Göthe. Han halshöggs 1862, dömd för våldtäkt och mord. I sin ”sista och upprigtiga sjelfbekännelse” berättar han att han 1859, efter att på fyllan ha tilldelats en örfil av en korpral, blivit så arg att han kastade sig handlöst ut genom ett fönster på första våningen varpå han fick ligga på sjukhus i tre veckor. Det var förstås korpralens fel och sedan dess ruvade Göthe på hämnd och var inställd på att rymma från regementet. Istället gick det som det gick. Han beskriver utförligt sin ”djefvulska gerning” då han 1861 skar halsen av, skändade och rånade den oskyldiga bodmamsellen Anna Sofia Forssberg.

Skansbacken var stans största avrättningsplats. Göran Lager har i boken Döden i skogen. Avrättningar i Sverige 1600–1910 spårat hela 600 avrättningsplatser i Sverige. Bokens sammanfattning illustrerar statens uppfinningsrikedom när det gällde bestraffning: ”Rådbråkning, där den dödsdömdes lemmar krossades med vagnshjul eller smedshammare och sedan flätades in i träekrar på ett stegelshjul som restes mot himlen. Halshuggning med bila och sedan skuren i bitar, steglad eller bränd på bål. Huvudet uppspikat genom pannan med dragnagel och högra handen bredvid. Brotten var enkla, tycker vi i dag: Ficktjuveri, otrohet, ohederlighet, stöld, tidelag. 63 olika brott straffades med döden.” I Hammarbyhöjden hängdes tjuvarna, medan mördare och statens fiender halshöggs.

Stockholm har haft flera galgbackar. Den första lär ha legat på Mynttorget, där utbildningsdepartementets hus står i dag. Under en period hade staden två samtidigt: En på dagens Pelarbacken vid Björns trädgård, och en vid Brunkebergstorg. På 1500-talet restes en galge på Stigberget. Skarprättaren som fick utföra skitjobbet var samhällets paria. Men viss upprättelse har bödeln fått i efterhand. En del har till och med förärats egna gatunamn. Mäster Mikaels gata fick sitt namn 1939. Mikael Reisuers var Stigbergets mest kände bödel och verkade under åren 1635–1650. Ironiskt nog men inte helt ovanligt föll hans eget huvud för bilan efter ett bråk med en landstrykare. Galgen vid Stigberget flyttades hit.

Den oansenliga fornminnesskylten förstärker intrycket av att man helst vill glömma den här tiden. Precis som staden, kanske av hänsyn till barnfamiljer och picknicksällskap, tiger om den forna galgen på Pelarbacken ovanför Björns trädgård. Hundratals lik ligger begravda under gungor och skateboardramper.

Men det är inte bara vår egen tid som talar tyst om dödsstraffets manifestationer. När ljusa och rena Hammarbyhöjden, ”den vita staden”, byggdes på 1930-talet upptäckte man flera skelett, men gatukontoret tystade ner saken för att inte skrämma folk från att flytta in. Stig Linnell återberättar historien, som ursprungligen kommer från Stieg Trenter, i boken Stockholms spökhus (Prisma, 2006).

Det var efter att makarna Myrdals debattbok Kris i befolkningsfrågan utkom 1934 som staten inledde en offensiv bostadspolitik. Bra och moderna bostäder skulle vara en social rättighet. 1936 började Familjebostäder bygga de första Barnrikehusen i Hammarby och ”mindre bemedlade barnrika familjer” behövde inte längre bara drömma om ett bättre liv – även om det kanske inte var så kul för barnen på höjden att få historiens mest kända kungamördare som närmaste granne. ”Men så har det alltid varit. Närmast galgbacken har bara de fattigaste bott. De som inte kunnat välja”, skriver Stig Linnell.

I dag ser området välmående ut. Men höjden är öde, inga fikande tanter och farbröder på galgbacken så långt ögat kan se.