Jublet visste inga gränser i centrala Ramallah när president Abbas i sitt tal inför FN:s generalförsamling anklagade Israel för etnisk rensning, brott mot internationell lag och för att bedriva en kolonial bosättningspolitik som omöjliggör både en tvåstatslösning och en fortsatt fredsprocess.

Palestinas ansökan om fullt medlemskap i FN ligger nu på säkerhetsrådets bord och ett beslut väntas komma inom ett par veckor. Barack Obama har redan meddelat att USA kommer använda sitt veto för att stoppa förslaget, vilket orsakat demonstrationer över hela Västbanken där både bilder på Obama och den amerikanska flaggan stått i lågor. Ändå fullkomligt exploderar Ramallah i jubel, musik och viftande flaggor i oräkneliga antal efter att talet tagit slut. I en spontan parad dansar unga män vilt gatorna fram, gör segertecknet i luften och skanderar ”Jerusalem, nu kommer vi!”

Bara fem minuter bort ligger Qalandia, ett område som huserar både ett flyktingläger där israeliska soldater för knappt två månader sen dödade två 20-åriga män, och checkpointen mellan Ramallah och Jerusalem där palestinier dagligen undersöks, förnedras och nekas tillträde till den en gång i tiden palestinska heliga staden.

På huvudgatan i Qalandia startade på onsdagen spontana protester där ungdomar drabbade samman med israelisk militär och protesterna, som pågick i åtta timmar, förvandlade hela gatan till en krigszon. Under fredagen fortsatte protesterna outtröttligt och under de två dagarna skadades sammanlagt över 50 personer, varav en 15-årig pojke förlorade ett öga efter att ha beskjutits med tårgas på nära håll, och två personer träffades av gummiklädda stålkulor i huvudet.

När de internationella journalisterna avslutat sin arbetsdag på fredagen håller protesterna fortfarande på. När mörkret har lagt sig släcks gatubelysningen och de sista protesterande ungdomarna beskjuts med tårgas och gummikulor uppifrån ett vakttorn. De yngsta är inte äldre än tio år gamla, och för dem är Palestinas frihet fortfarande långt borta.

– Vi vill inte kriga, vi vill bara ha fred, säger Mohammed Sarmanto, 21, som är en av de sista aktivisterna som är kvar på platsen.

Han tror dock inte att fredsprocessen är en lösning.

– Protester kommer hjälpa, det kommer få det israeliska folket att förstå, säger han.

– Men vi behöver tålamod.

Musa Matair, 44, bor i Qalandia och passerade genom protesten på väg till checkpointen. Han deltog inte själv men tror att protester är viktiga för att ockupationen ska få ett slut.

– Det behövs för att ni ska se. Men det behövs politik och samtal också, säger han.

Frågan om vad som kommer bli slutet på ockupationen möts av ett uppgivet svar.

– Den kommer aldrig ta slut.

Samtidigt som demonstrationen pågår i Qalandia gör bosättare intrång i Qusra, utanför Nablus på norra Västbanken. Israelisk militär drabbar samman med lokalbefolkning och skjuter med skarp ammunition in i folkmassan. En man dör och nyheten sprids som en löpeld bland demonstranterna i Qalandia och på festplatsen i Ramallah.

Wael Faqeeh är palestinsk aktivist och var på Rafidiasjukhuset i Nablus när Essam Kamal Abed Aoudhs dödsbesked kom. Han är inte förvånad över övervåldet – militären har tränat upp bosättare och beväpnat dem inför omröstningen – och säger att de nu straffar folket för att de ansöker om FN-medlemskap. På gatorna i Ramallah firar folk, men det är i byarna som bosättare trakasserar palestinier och där är ockupationen mest kännbar.

FN:s resolution 181 slår fast att det ska finnas två stater: 44 procent av landet ska vara palestinskt och 56 procent israeliskt. Men i takt med att bosättningarna har spridit ut sig har den palestinska ytan krympt och nu uppskattas endast 20 procent av det ursprungliga Palestina vara palestinskt.

– Vi behöver inga nya beslut, säger aktivisten Wael Faqeeh, vi behöver få gamla beslut uppfyllda. Han tror inte att ett självständigt Palestina betyder slutet på ockupationen och frågar sig vad för stat det är de ansöker om att få vara. Det finns ingen förbindelse mellan Västbanken och Gaza och inga öppna gränser till andra länder.

– Vi frågar efter 1967 års gränser, men även om vi får det är vi ockuperade.

Wael Faqeeh tror inte på en tvåstatslösning, han vill ha självständighet men vägrar erkänna en judisk stat. Resolution 194 säger att palestinska flyktingar har rätt att återvända till förlorat land. Det finns 3 miljoner palestinier i Israel och 6 miljoner utanför.

– Om vi accepterar två stater förlorar de [flyktingarna] sin rätt att återvända, säger Wael Faqeeh.

– Israels premiärminister Nethanyahu vill ha en stat för bara judar, men vi vill ha en stat med judar och muslimer tillsammans och vi bryr oss inte om namnet på den staten. Vi har inga problem med judar, vi har problem med zionister.

Ansökningen till FN kommer inte att ge Palestina sin självständighet, men hur mycket våld och vapen bosättarna än använder, så menar Wael Faqeeh att palestinierna har ett starkare vapen.

– Vi har internationell solidaritet. Alla står med oss, alla känner till vårt lidande. Vi kommer inte få stöd av staterna i FN:s säkerhetsråd, men folkets stöd kommer vi inte förlora, och därför kommer vi till slut att vinna.