Den som vill veta vad som egentligen sker och hur allt hänger ihop bör läsa Åtgärdslandet av Jon Weman. Obarmhärtigt visas att vad som kommer fram i medierna bara är toppen på ett isberg, och på köpet presenteras arbetslöshetens historia samt en snabbkurs i ny och gammal nationalekonomi.

Vi tas med på en skrämmande resa genom det skymningsland som vuxit fram i spåren av regeringen Reinfeldts ”extreme makeover” av svensk arbetsmarknadspolitik. Visst, det fanns fog för kritik också tidigare. Men det som nu sker är ett systemskifte där motorn är ett systematiskt användande av arbetslösa som gratisarbetande praktikanter, samt att privata företag tar över allt mer av de åtgärder de arbetslösa slussas till. Med riskfri inkomst från staten, vinsten ligger i att aktiviteterna kostar så lite som möjligt!

Rader av hårda fakta presenteras. Som att forskningen entydigt visar att för var tredje ”praktikplats” som arbetslösa tvingas ta för svältersättning, så försvinner ett vanligt jobb med lön och arbetsvillkor reglerade i kollektivavtal. Eller att riktig arbetsmarknadsutbildning har skurits ner så till den milda grad att den i december 2010 erbjöds för endast 4 000 arbetslösa, medan 187 000 sysselsattes i andra mer eller mindre fantasifulla program.

Men det är människorna som kommer till tals i boken som berör mest. Den unga kvinnan i Malmö som var ledig i två veckor från restaurangjobbet berättar att ”när jag kom tillbaka behövdes jag inte längre eftersom, och så här sa de ordagrant, vi har fått en gratisarbetare från arbetsförmedlingen”. Eller Mimi i Jönköping som var samordnare mellan AF och utbildningsföretaget Competens och såg hur ”lektionerna startade en eller två timmar efter utsatt tid. Det fanns inga läromedel, deltagarna satt bara och bläddrade i tidningar eller gjorde absolut ingenting.” När hon påtalar missförhållandena får hon sluta som samordnare.

Läsvärda är också de delar av boken som nagelfar teorierna bakom en ekonomisk politik som alltid lyckas hålla nere inflationen, men aldrig arbetslösheten. Och visst kan man ana ett skäggigt ansikte som ler inne bland historiens skuggor när författaren beskriver hur starka krafter anser att en rejäl dos arbetslöshet behövs för att hindra att maktbalansen på arbetsmarknaden tippar över till löntagarnas fördel. Jodå, Karl Marx kom fram till samma slutsats där han satt i British museums läsesalar och skrev om den ”industriella reservarmén”.

Några gånger faller författaren i den grop som mången grävande journalist före honom har trillat i. Efter att ha blottlagt rader av absurditeter vrids spekulationerna om ”vad som ligger bakom” ett snäpp för långt. Till exempel i beskrivningen av kronkrisen på 1990-talet.

Att regeringen Bildt accepterade höjd arbetslöshet för att försvara den fasta växelkursen är en sak. Men att hävda att den i förväg visste att kronförsvaret var omöjligt och att det hela var ett spel för att få upp arbetslösheten övertygar inte. Kronförsvaret ökade inte bara arbetslösheten, det sköt statsfinanserna i sank och drev mängder av företagare och småhusägare i konkurs. Och även de som tror att regeringen var okänslig för detta bör begrunda att det samtidigt sänkte de borgerliga partiernas trovärdighet för tio år framåt. Knappast ett pris Bildt, Wibble och Westerberg var beredda att betala.

Men det är en liten bock i marginalen på en läsvärd bok som gräver djupt i den verklighet som döljs under AF:s och regeringskansliets glättiga pressmeddelanden.