Jag träffar regissören och
manusförfattaren Ruben Östlund bara någon timme efter att hans
tredje långfilm Play haft sin första Sverigevisning. Det har blivit
ett gäng intervjuer, men han tycker om att vara i hetluften.

- Vi fick idén efter att producenten
Eric Hemmendorf sett en artikel i GP om ett gäng väldigt unga
pojkar, barn, som hade rånat andra barn på mobiltelefoner. Det hade
skett extremt många gånger. De använde sig av en retorisk fälla
som kallas brorsantricket, säger Ruben Östlund och skrattar.

Tricket går ut på att fem svarta
killar går fram till ett par vita och frågar om klockan. Förmodligen tar någon av killarna då fram sin mobil för att se
efter. Då börjar bluffen. ”Brorsan blev rånad och misshandlad i
helgen. Det där ser precis ut som hans mobil”, säger en av
rånarna och ber att få titta närmare på den.

De övertalar offren att följa med för
att bevisa för brorsan att det inte är hans mobil. Killarna följer
med och blir rånade på en bakgata.

- De lade upp det som ett rollspel, de
spelade good cop-bad cop till exempel, det var väldigt genomtänkt.
Och så var det aspekten att det var fem svarta som rånade tre vita,
varför är det kontroversiellt att visa upp den bilden? Det gick jag
igång på.

Ruben Östlund började läsa igenom
rättegångsprotokollen. Samma gäng hade genomfört ett 40-tal rån
med hjälp av tricket. Men det var svårt att få till ett åtal.

- Offren skämdes så mycket över att
ha blivit lurade, gav fel signalement och ville inte ens erkänna för
polisen att de var rädda. Det var ett sätt att hantera skammen.
säger Ruben.

Trots att offren visste att de
skulle råka illa ut följde de med förövarna. Varför?

- De puttar konflikten framför sig,
underställer sig reglerna och hoppas att det ska bli en lösning. I
protokollen framgår det också att de förstod rånarnas motiv,
berättar Ruben.

En lång, obehaglig scen utspelar sig
på en spårvagn. Det är inte första gången Ruben Östlund
använder spårvagnsmiljön som scen.

- I de där offentliga rummen är alla
ansvariga, hur mycket man än önskar att man inte deltog i
situationen så gör man det ändå. Men jag upptäckte att
vuxenvärlden och barnvärlden utspelar sig på två olika nivåer.
Barnvärlden är som en laglös värld. Jag tror det beror på att
man inte längre ser vuxna som en tillgång, i dag lär man barnen
att de ska passa sig för andra vuxna.

Filmen kan också ses som en passande
kommentar till Londonkravallerna?

- Ja, jag tycker verkligen det. Zygmunt
Bauman kallade kravallerna för de diskvalificerade
konsumenternas upplopp, inte de fattigas. Det säger väldigt mycket
även om de här rånarnas beteende. De hade redan mobiltelefon,
motivet var att få en finare mobiltelefon.

Filmen prisades med Coup de cour i
Cannes 2011 och senare EU-parlamentets Lux-pris, som belönar
europeisk film. Premiär på Stockholms filmfestival 9 november.