Fler än 50 av dem har bidragit med texter till antologin som är sammansatt av Alberte Bremberg och Beate Grimsrud.

Författare från hela Norden är nyckeln, och att de befinner sig på en ö där man får växa i sitt skrivande och lära sig se, läsa, lyssna och tala. Författarna är tacksamma, ödmjuka inför sin uppgift. Många ser Biskops-Arnö och relationen med Ingmar som startskottet på ett helt liv. Inte minst Grímsrud som i sitt eget bidrag ser tillbaka på den första tiden på skrivarskolan som definierande, omvälvande, en självklar början på resten – på det som skulle bli hon och hennes författarskap.

Antologin tar med tydlighet tempen på det litterära läget i vår del av världen och man får tillstå att det ser väldigt bra ut. Författarna bär en likhet som kanske mest är språklig, men även bygger på erfarenheten av författarskolan och kanske av självaste Norden.

Jag har också gått en skola, jag har också gått Biskops-Arnö, igenkänningen är hög. Det är samma samtal, ungefär samma personer verkar det som. Ämnena liknar varandra och det är ju självklart, vi kommer ju från samma ställe, men det mest utmärkande är nog skrivarglädjen. Den genomsyrar alla texter; viljan att beskriva, att se det som ingen annan ser. Eller att se det alla ser men vara den ende som kan sätta de rätta orden till beskrivningen, eller att åtminstone vara den förste som gör det.

I den Nordiska litteraturens tjänst känns som en ganska viktig antologi, en viktig samling texter som inte minst mäter upp en liten del av allt som skrivs och trycks här.

De medverkande författarna verkar kanske vara de mest intressanta, men det finns fler. Dock är detta ett bra ställe att börja på. Här finns Sjölin och Stridsberg samt massvis med danskar, norrmän och finländare som jag kommer att försöka bekanta mig närmre med.