Marie Andersson befinner sig uppe på en topp yrkesmässigt och är i full färd med att färdigställa sin utställning.

– Det ska bli jättekul, det är första gången jag har en så stor utställning men jag är inte nervös. Det brukar jag inte vara.

Ett trettiotal verk kommer att visas på Hasselblad Center från den tredje september till och med den 30 oktober. När vi träffas i början på juli, har Marie Andersson förberett det mesta inför utställningen. Alla bilderna utom en är uppsatta på väggarna i den miniatyrmodell av utställningslokalen som Marie Andersson byggt upp i sin ateljé.

Det sista verket, två projektioner som ska projiceras mot en pelare i utställningshallen, jobbar hon fortfarande med. Motivet blir en interiör från konstmuseet. Fyra alternativ ska prövas för att Marie Andersson sedan ska kunna bestämma sig för vilket av alternativen som slutligen blir en del av utställningen.

– Det är så jag jobbar, jag måste prova de olika formerna innan jag kan fatta ett beslut. Det är ganska frustrerande. Man vill ju inte välja fel. Och man vet ju aldrig riktigt med foto. Även om man av tekniska skäl måste ta om ett foto så händer det alltid något nytt när man väl tar bilden. Det händer något med blicken och det blir aldrig samma bild fast man gör allt på exakt samma sätt, säger hon.

Marie Anderssons konstnärskap började med ett intresse för måleri i tidiga tonåren då hon fick ett målarkit av sina föräldrar. Hon berättar att hon målade landskap och härmade sådant hon sett. Först som 29-åring hon kom in på konsthögskola, efter studier i bland annat statsvetenskap. Att välja konsten som yrke var inget självklart eller enkelt val.

– Jag blev inte uppmuntrad till det, trodde inte att det kunde vara ett yrke, ingen i släkten försörjer sig som konstnär och min omgivning försökte avråda mig. I dag hade jag aldrig haft chansen att gå den väg jag gått med de dåliga studiemedelsvillkor som gäller nu.

Hon övergav måleriet 1993, andra året under sin utbildning för att börja arbeta med fotografi.

– Jag kunde aldrig bestämma när målningen var klar och jag ville jobba med tid vilket inte fungerar så bra i måleri. När jag började med fotografiet fick jag svaret på mina frågor och kunde komma närmare det jag egentligen ville undersöka. Sen ger kunskapen i måleri att jag vet hur man blandar färger vilket är en fördel i färgfotografi, säger Marie Andersson.

Bland förebilderna finns den belgiska konstnären Marcel Broodthaers och den dansken målaren Vilhelm Hammershöi.

– Marcel Broodthaers kartlade museisamlingar som han projicerade. Det påminner om mitt sätt att arbeta. Och jag tycker det är roligt att arbeta mot måleriet, bland annat Vilhelm Hammershöis målningar i gråskala från slutet av 1800-talet.Titeln på höstens utställning är Antichambre, det vill säga förrum. Rum och plats har en central roll i Marie Anderssons konst. Hon berättar om de olika fotografierna som kommer att visas på Hasselblad Center i september, bland annat en serie trippelexponerade foton från Paris som är kopplade till Strindberg och hans bok Inferno. Det är foton tagna på fyra platser där Strindberg vistades.

– Strindberg tog själv fotografier och han hade en idé om att kameran var farlig, att den konvexa linsen, både i ögat och kameran förvränger verkligheten, och gör att vi upplever allting som runt. Han menade att vi inte kan vara säkra på att jorden är rund utan ser rund ut för att vi styrs av vår konvexa lins. Hans teorier är speciella och jag ville prova det som han påstår. Strindberg har rätt i att det finns en förvanskning i vårt seende, i hur vi varseblir verkligheten, säger Marie Andersson.

En annan serie bilder undersöker offentliga platser där människor hanterar det mest personliga och privata.

– Sjukhus och hotell är sådana platser. Jag valde ett hotell i Polen som har en dramatisk historia med förkrigstid, nazism och kommunism. De långa korridorerna med speglar förstärker den klaustrofobiska känslan.

En tredje serie foton utgår från kameran och hur den fungerar. Det handlar om kärnan i Marie Anderssons konst.

– Det handlar om att flytta tid och rum. Tid gör att vi är fångna i ett nu. Allt är nutid men vi är bundna både av minnen och av framtiden. Det är vad jag undersöker med min konst. Jag skapar en ny tid. Mitt arbete är ett experiment, jag prövar en teori. Mina fotografier är ofta inte så vackra. Det handlar inte om att få en fin bild. Jag undersöker något. Kameran mäter sig mot sig själv, säger hon och berättar att hon är sparsam med exponeringarna:

– Man kan framställa hur många bilder som helst med en kamera. Jag gör medvetet få verk och arbetar långsamt. Tar man för många bilder utarmar man fotografiet.

När jag frågar Marie Andersson om konsten en bestämd uppgift svarar hon först nej men ångrar sig i detsamma.

– Nej, det tycker jag inte eller jo. Konsten kan få människor att se. Konstnärens roll är att gå före, att se saker på ett nytt sätt. Offentlig konst provocerar ofta. Många blir upprörda, men det är för att konsten också är gjord för framtiden, en helt annorlunda framtid. Konstnärens roll är att göra det vi inte känner igen, se saker på ett nytt sätt, socialt, politiskt, estetiskt – på många sätt. Vad skulle det vara för mening med att göra det man känner igen, säger hon.

Tre snabba frågor till Marie Andersson

Vad vill du med din konst?

– Jag vill förändra seendet på mitt sätt, hur tid, minnen, rum fungerar. Man kan påverka en del av hur betraktaren uppfattar ett verk med sitt hantverk men en stor del av upplevelsen hänger på betraktaren. Den processen måste man vara ödmjuk inför. Det är roligt när folk blir berörda, att det jag undersöker och diskuterar kan beröra, men det är inte alltid det händer och är inget man kan kontrollera.

Vilken är din mest betydelsefulla konstupplevelse?

– Det finns flera. De kommer ofta när man är som minst förberedd. En är Sophie Calles utställning i Lund 1992. Det var intensivt, närvaro, och drabbade mig som konstnär, startade en motor i mitt medvetande, satte i gång ett kugghjul, ett sidospår till en ny kreativ impuls, som en hemlig röst som börjar prata.

Vad tycker du om konstnärsklimatet i Skåne?

– Möjligheterna att försörja sig som konstnär skulle kunna bli bättre genom fler arbetsstipendier och offentliga uppdrag. Konsthögskolan gör att det finns många konstnärer här. Även om man gör internationell karriär så stannar man gärna kvar i Malmö. Det är fortfarande ganska lätt att hitta billiga ateljéer. Bo och leva kostar också mindre än i Stockholm.