Två bilar kör i full fart mot ett stup. Det kallas för chicken race och man ser det mest på bioduken. Den första som stannar förlorar. Ett exempel finns i den amerikanska femtiotalsfilmen Ung rebell där busen Buzz vinner tävlingen och störtar ner i avgrunden. Jim (spelad av James Dean) förlorar och överlever. Det är en morbid tävling för vilsna, adrenalinstinna ungar där det egentligen bara finns förlorare.

Förra veckan kunde hela världen bevittna ett riktigt, politiskt chicken race: den amerikanska kongressens vägran att enas om att höja den övre gränsen för hur mycket den federala regeringen får låna. USA var bara några dagar från att tvingas ställa in sina betalningar. Demokrater och republikaner tyckte att den finansiella avgrunden som man snabbt närmade sig var ett utmärkt tillfälle att skrämma politiska motståndare till underkastelse. Det var en morbid politisk show som alla förlorade på.

Trots att man i sista stund ändå lyckades enas om en kompromiss rasar nu börserna världen över. Förtroendet för de amerikanska statsobligationerna och för USA:s politiska handlingsförmåga har fått sig en rejäl smäll. Och inte undra på det, när man var så nära att ställa in betalningarna.

Kongressledamöternas politiska tuffhet tycks stå i direkt omvänd proportion till deras ansvarstagande. Skatterna har sänkts medan utgifterna har höjts. Dessa skattesänkningar har oftast motiverats med att de stimulerar tillväxten och därmed, i slutändan, kommer att öka statens inkomster. Dagens skuldkris är resultatet av trettio år av oansvarigt nyliberalt experimenterande. Och som om inte det varit nog har hökarna (de ”neokonservativa”) kastat bort tusentals miljarder dollar på krig i Afghanistan och Irak.

Om Gunnar Myrdal hade kunnat bevittna förra veckans amerikanska chicken race hade han förmodligen sagt att det är resultatet av bristerna i den amerikanska konstitutionen. I sin bok Amerikas väg från 1963 skriver han att ”kongressens hela arbetsordning är irrationell”.

Det finns en rad speciella skäl till varför den amerikanska statsmakten inte kan utföra sina uppgifter särskilt effektivt, anser Myrdal. Det främsta problemet är avsaknaden av parlamentarism som leder till politiska dödlägen. Det är inte en särskilt originell uppfattning. De amerikanska grundlagsfäderna ville förhindra majoriteten från att besluta mot minoritetens vilja. De här bristerna återkommer även på olika sätt i många delstaters författningar. I Kalifornien krävs det till exempel en majoritet på 2/3 i delstatskongressen för att höja skatterna.

Frågan är hur USA kommer att reagera på att man nu förlorar sin ekonomiska supermaktställning. Kommer den ekonomiska nedgången göra att man i likhet med Sovjetunionen stänger sina utländska baser och ger upp sin militära supermaktställning? Eller kommer den ekonomiska krisen tvärtom leda till ökad risk för krig?

Gunnar Myrdal hade kanske tippat på det senare. Han menade att USA:s aggressiva utrikespolitik på sextiotalet var resultatet av ”en smygande känsla av svaghet och inte en frigörande känsla av styrka”. Amerika är ingen god förlorare.