I början av mars såg det ut som om kungadömet Bahrain slagit in på samma väg som Egypten och Tunisien. Stora demonstrationer krävde demokratiska reformer. Regimen var skakad. Protesterna i Bahrain hämtade mycket av sin näring från det sunnimuslimska kungahusets diskriminering av den shiamuslimska majoritetsbefolkningen. Trots detta var demonstranterna tydliga med att deras krav inte hade att göra med religiös tillhörighet, utan yttrandefrihet, demokrati och ett slut för kungahusets dominans.

Den 14 mars krossades emellertid demokratirörelsen i en (ännu inte avslutad) våg av våld, arresteringar och tortyr, riktad främst mot de shiitiska oppositionspartierna. Det hela började med att en militärkolonn med pansarvagnar och trupptransportfordon strömmade över den 25 kilometer långa King Fahd Causeway som förbinder det Saudiarabiska fastlandet med öriket Bahrain. Bakom invasionen låg gulfstaternas samarbetsorgan Gulf Co-operation Council, GCC, där Bahrain utgör en av medlemmarna, tillsammans med bland andra Saudiarabien, Qatar och Förenade Arabemiraten. Budskapet var tydligt: GCC tänkte inte acceptera några reformkrav som riktade sin udd mot kungahusens makt. I och med detta lade GCC sin ekonomiska och politiska tyngd i kampen mot de arabiska revolutionerna. Västmakterna gjorde också tydligt att man inte tänkte lägga fingrarna emellan. USA, som har en viktig militärbas i Bahrain, bad i en kommuniké dagen efter invasionen GCC-trupperna att ”visa återhållsamhet och respektera det bahrainska folkets rättigheter”, men har inte gjort mycket mer för att stoppa GCCs framfart i Bahrain.

Bristen på reaktioner från Västmakterna kommer inte som en överraskning, Framför allt USA har varit allierade med GCC ända sedan dess grundande för tre decennier sedan. GCC var ett svar på den islamiska revolutionen i Iran 1979 eftersom den västvänliga shahens fall möblerade om maktbalansen i Gulf-regionen. Från att ha omgivits av idel pålitligt västallierade stod plötsligt i Iran en aggressiv, anti-amerikansk regim på Persiska vikens ena sida. De glesbefolkade sunnitiska monarkierna på vikens andra sida hade, liksom deras allierade i Washington, anledning att känna sig hotade av den dramatiska utvecklingen.

När GCC grundandes 1981 skedde det alltså för att stärka och förena de västvänliga oljemonarkierna. Med hjälp av ekonomisk integration och frihandel skulle ett stabilt politiskt block skapas, och med bildandet av en gemensam väpnad styrka skulle säkerheten garanteras. Demokratiska reformer stod inte på agendan; 2011 kan i själva verket bli året då kampen mot demokratiska reformer i arabvärlden lyfts till toppen av GCCs agenda.

Allt sedan grundandet har GCCs klart största och folkrikaste medlem Saudiarabien dominerat organisationens politik. Historikern och Mellanösternkännaren Toby C. Jones menar i en intervju publicerad i webbtidningen al-Jadaliyya att landets intressen kan sammanfattas i två punkter:

– För det första att bevara ett politiskt status quo. Detta hotas av möjligheten till demokrati och ökat inflytande för medborgare och undersåtar. För det andra vill man bevara den politiska ekonomi som är en källa till ansenliga förmåner.

Med andra ord: Saudiarabien vill till varje pris behålla regionens kungliga envälden samt ha maximal kontroll över regionens oljetillgångar. På båda dessa områden uppfattas Iran, med dess stora armé, rikliga oljetillgångar och självutnämnt revolutionära islamiska regim, som det stora hotet. Eftersom regimen i Iran är shiitisk har de medborgare i de egna länderna som bekänner sig till denna variant av islam länge betraktats som potentiella kollaboratörer. I Saudiarabien utgör shiamuslimerna en betydande minoritet om 15 procent, men det är Bahrain, där hela 70 procent av befolkningen är shiiter, som är den svaga länken.

Demonstranterna i Bahrain har kategoriskt avvisat alla anklagelser om att gå Irans ärenden, men GCCs svar på protesterna talar sitt tydliga språk: Iran måste hållas på mattan till varje pris. I den bemärkelsen kan invasionen av Bahrain betraktas som den senaste episoden i ett långvarigt storpolitiskt motiverat religiöst förtryck, där shiamuslimer inom GCC-länderna ofta får betala ett högt pris.

Men det går inte att reducera GCCs agerande i Bahrain till frågan om Iran; det handlar likafullt om en organisering mot de demokratirevolter som rullar över arabvärlden.

Samtidigt som man slog ned på demonstranter på hemmaplan har GCC börjat agera även på annat håll. I ett drag som förvånade många bjöd man i maj in Marocko och Jordanien att ansöka om medlemskap i organisationen. Trots att staterna inte tillhör Gulfregionen så delar de många viktiga egenskaper med Gulfstaterna. Framför allt är de av tradition västvänliga och konservativa monarkier med en anti-revolutionär agenda. Med den amerikanske mellanösternexperten Marc Lynchs ord skulle dessa båda staters inträde förvandla GCC från ett regionalt samarbetsorgan till en ”klubb för sunnimuslimska monarker”.

För de rika men glesbefolkade gulfstaterna skulle nyttan av en sådan utvidgning främst vara militär. I början av juli beslutade GCC att dramatiskt utöka The Peninsula Shield Force, organisationens egen militär, från 40 000 till 100 000 soldater. Marockos och Jordaniens arméer, som tillsammans uppgår till nära 300 000 man, skulle innebära ett avsevärt tillskott.

Men det viktigaste syftet är otvivelaktigt att stabilisera den osäkra politiska situationen i de nya medlemskandidaterna; Saudiarabien har inte sett sammanbrotten för de gamla regimerna i Tunisien och Egypten med blida ögon, och har inget intresse av att se den demokratiska utvecklingen spridas.

Marc Lynch menar att GCCs huvudsyfte med inviten tycks vara ”att stödja dessa icke-Gulf-monarkier för att förebygga att de går för långt i sina ansträngningar att tillmötesgå de folkliga reformkraven”. Att dessa två stater bjuds in till GCC betyder alltså att organisationen genomgår en grundläggande förändring: från en baserad på geografisk hemvist, till ett slags kontrarevolutionärt förbund.

Vissa saker tyder dock på att detta anti-revolutionära block börjat knaka i fogarna redan innan det hunnit sammanfogas. Inte minst är det, som Lynch påpekar, ”svårt att se hur Marocko och Jordanien skulle passa in i något av de projekt för ekonomisk integration som GCC till och från har diskuterat”. Ländernas ekonomier skiljer sig helt enkelt för mycket från de oljerika gulfstaternas. Vad värre är för sammanhållningen: i såväl Marocko som Jordanien har kungahusen de senaste månaderna öppnat för konstitutionella reformer. Även om kritiker menar att de inte går långt nog skulle förslagen – om de genomförs – begränsa kungahusens makt avsevärt.

Inte heller i Bahrain tycks allt gå GCCs väg. Det största shiitiska oppositionspartiet al-Wefaq lämnade i helgen de återupptagna samtalen med regimen i protest mot den fortsatta repressionen och den totala sunnitiska dominansen över förhandlingarna. Efter kritik från bland andra Human Rights First har regimen också sett sig tvingad att inleda en undersökning av händelserna i mars. Human Rights First uppmanar också Barack Obama att kräva att de politiska fångarna släpps och att stoppa vapenleveranser till landet.

Oavsett om försöken att slå ned protesterna i Bahrain och utvidga organisationen blir framgångsrika på kort sikt signalerar GCCs politiska och militära äventyr de senaste månaderna att en av regionens stora politiska aktörer bestämt sig för att ge sig in i leken på allvar. De konservativa monarkierna har tydligt visat att de tänker lägga all sin kraft i kampen mot en demokratisk utveckling, inte bara i Gulfen utan i hela Arabvärlden. I gulfstaternas samarbetsorgan kan den arabiska demokratirörelsen ha mött sin mäktigaste motståndare hittills.