Fria Tidningen

Olympiska spelens verkliga förlorare

2014 öppnar vinter-OS i Ryssland med sedvanliga grandiosa invigningsceremonier. Innan dess måste alla arenor stå klara, och innan dess måste alla människor som råkar bo i vägen flyttas på. FRIA har träffat några av människorna på den ryska OS-administrationens smutsiga bakgård.

– Sedan 1972 har vi bott i det här huset och nu finns ingenting kvar, säger Valentina Selivanovna sorgset. Hennes son håller på att tömma huset han växte upp i. Takplåt, kopparrör – allting som kan vara av värde läggs i en hög på infarten. Fönstren gapar tomma som gluggar och taket är delvis rivet.

Valentina Selivanovna och hennes make bor 30 kilometer från centrala Sotji i Imeretinskaja Buchta – platsen där vinter-OS kommer invigas i februari 2014. Hon sitter i en fåtölj i vardagsrummet, det enda möblerade rum som återstår. Numera tjänstgör det som en liten lägenhet för henne och maken. På kortsidan ligger en bred madrass och på en vägg hänger gamla släktfotografier. Efter att ha berättat stora delar av släktens historik tystnar hon några sekunder, och berättar sedan om hur den närmaste tiden kommer att se ut.

– Klart är att vi måste flytta, men vi vet inte exakt när huset kommer rivas. Vi lämnar det inte förrän de står här med maskinerna, redo att börja riva.

Många är i samma situation som Valentina Selivanovna. Totalt har ungefär tusen personer fått sin egendom tvångsinlöst av den ryska staten för att bereda plats för alla byggnationer som OS-arrangemanget för med sig. Som kompensation för villan fick Valentina Selivanovna och hennes familj välja mellan ett ersättningshus i det nya området Nekrasovka eller penningkompensation.

– De nya husen i Nekrasovka är byggda på kort tid och utan kvalitet. Det har varit mycket problem med dem, och därför valde vi att ta emot kompensation istället för att chansa, berättar Valentina Selivanovna. Just nu söker de efter en lägenhet i centrala Sotji. Ersättningen kommer enligt Valentina att räcka till en lägenhet på cirka 60 kvadratmeter – att jämföra med de dryga 200 kvadratmeter de hade i huset.


FOTO: SIMON ELIASSON

När man kommer till Imeretinskaja Buchta känns OS väldigt avlägset. Ett par små livsmedelsbutiker längs huvudvägen är öppna och ungar leker längs de leriga sidogatorna. Utanför porten till sitt gamla hus har en dam lagt upp rädisor på en pall till försäljning, troligen är de odlade på jordplätten framför huset. Vardagen till trots märks det att det är förändring på gång. Den tunga trafiken som går i skytteltrafik mellan järnvägsterminalen i närheten och OS-byggplatserna har förvandlat vägarna till lerpölar, något som lett till att bussarna slutat gå genom området.

Dygnet runt bullrar det från byggarbetsplatserna. Överallt råder aktivitet. Någon lastar sin gamla Lada full med takplattor medan en annan står med en gassvets och skär ner staketet framför sitt före detta hus för att sälja det som järnskrot. Här och var kikar tomma hus fram. Husens ägare har redan lämnat livet i Buchta bakom sig och startat en ny tillvaro i en ersättningsbostad någonstans. Bakgrunden domineras av OS-byggnationerna. Ett gigantiskt vitt stålskelett strävar mot himlen, högre för var dag. Det kommer med tiden transformeras till Maly Ice Palace – det ”lilla ispalatset”. Ytterligare fem arenor är under konstruktion i samma område, däribland invignings- och avslutningsarenan. Där damen nu säljer rädisor på sin pall kommer snart den Olympiska parken att ligga.

Staden Sotji är inklämd mellan den mäktiga bergskedjan Kaukasus och Svarta havet i sydvästra Ryssland. Regionen har ett stökigt förflutet. Bara några kilometer österut ligger gränsen till Abkhazien, ett omstritt område som fortfarande inte helt stabiliserats efter att ha slagits för självständighet mot Georgien i början av 1990-talet. På andra sidan bergen finner man andra konflikthärjade områden: Tjetjenien, Ingusjien och Dagestan.

Sotji var tidigare mest känt som ett slumrande sommarparadis för semesterfirande ryssar – Stalins egen sommarstuga står fortfarande kvar, och under högsäsong fylls Svarta havets steniga stränder av inhemska turister. Nu ligger fokus på OS och omvandlingen av staden – tanken är att Sotji efter spelen ska vara en internationell semesterdestination både sommar- och vintertid. Tatjana Strachova är chef på InfoCenter 2014, ett samarbete mellan den olympiska Organisationskommittén, stadens administration och Olympstroy, det statliga företag som ansvarar för byggnationerna. Hon visar stolt upp rummet där premiärminister Vladimir Putin på en presskonferens nyligen lovordade utvecklingen i Sotji.

Putins entusiasm delas av Tatjana Strachova som målande beskriver hur fantastisk staden håller på att bli tack vare OS. Ett inflöde av högutbildade människor, internationell uppmärksamhet och satsningar på infrastruktur och den offentliga sektorn, berättar hon, är bara några av sakerna som kommer förändra staden i grunden. På listan över OS-relaterade projekt finner man bland mycket annat vägar, järnvägar, tunnlar, avloppsreningsverk, kraftverk, ett nöjesfält samt totalt 42 000 hotellrum som ska färdigställas – varav 21 000 återstår att bygga eller renovera i dagsläget.

– OS har gett oss en chans att förbättra allting här, alla de här satsningarna hade tagit hundra år att genomföra utan de tillskott vi fått för förberedelserna, berättar Tatjana Strachova, och förklarar att det är en omöjlig uppgift att göra alla lyckliga med ett projekt av den här digniteten. Buchtas invånare och deras klagomål har hon inte mycket till övers för.

– De här människorna som är negativa till spelen vill bara att allt ska vara som det alltid har varit. Invånarna i Buchta är vana att bo nära havet och leva på turismen. Självklart är de bittra över att de förlorar sin mark.

Tatjana Strachova berättar vidare att många av invånarna i Buchta inte har dokument som styrker att de äger marken. Det kan röra sig om människor som fått marken tilldelad under Sovjet-tiden och sedan inte fått ägandeskapet ordentligt dokumenterat. De har i många fall hamnat i kläm nu när staten ska ta över ägandet – rätten till kompensation eller ersättningsbostad har inte varit självklar för alla.

– Staten jobbar just nu på att hjälpa människor med alla nödvändiga dokument. Det går sakta och är en tidskrävande process, men ingen kommer bli utkastad på gatan, säger Tatjana Strachova.

Utanför en regional domstol står femton före detta Buchta-invånare och väntar på domstolsförhandling. Anledningarna till att de är här varierar. Någon har inte fått ersättning över huvud taget, andra har fått för lite. Det de har gemensamt är förtvivlan över sin situation och ett bittert hat mot Olympstroy, stadens administration och allt som har med OS att göra.

– Plötsligt en dag för tre år sedan var vår mark inhägnad av ett blått staket med taggtråd, och vi hade inte tillgång till den längre. Vi har inte fått någon ersättning, och nu har vi slagits för vår rätt i tre år utan resultat, berättar Zina Leinchik. Hon har med sig flera plastpåsar fulla med dokument och berättar att situationen känns hopplös.

– Jag kommer ihåg när beskedet om att Sotji hade fått OS kom. Jag kunde inte sova på hela natten för jag var så glad och förväntansfull över vad som skulle hända i vår stad. Men så sa maken ”vänta bara tills de kommer och tar vår mark”. Vid den tiden kunde jag inte ens föreställa mig hur det skulle bli, berättar Zina Leinchik.


FOTO: SIMON ELIASSON

Just den här dagen öppnas dörren till rätten en och en halv timme efter utsatt tid. Alla femton vallas in i ett litet rum där några förblir stående. Den ryska flaggan hänger slappt i ett hörn och på väggen bakom domaren sitter det ryska statsemblemet. Luften är tung och det enda som hörs innan domaren tar ton är hans sekreterares idoga antecknande. Vid uppropet står det klart att ingen representant för varken staden eller Olympstroy infunnit sig. Det skylls på att postgången haft problem de senaste veckorna. Förhandlingarna skjuts upp och de femton får lämna rätten utan något resultat.

– Nu skjuts det upp till maj, nästa gång till augusti. De ignorerar oss totalt, och så länge vi inte fått något beslut i den regionala rätten kan vi inte ta det till högre instanser, berättar Zina Leinchik.

En advokat som vill vara anonym berättar var han tror att problemet ligger.

– Antagligen finns det inte kvar några pengar i budgeten för ersättning till tvångsförflyttade. De förhalar det så långt de kan och hoppas att folk ska ge upp.

Bara ett par hundra meter från arenabyggnationerna i Buchta tar Svarta havet vid. Väldiga vågor slår skoningslöst mot den mörka, steniga stranden. Tidigare var det här en självklar mötesplats för Buchtas invånare. Havet. Här fiskade man, gick på promenad, njöt av solnedgången, tittade på delfiner.

Nu är även stranden en byggarbetsplats, snart kommer här finnas en stor yachthamn. En bulldozer dånar medan den skjuter resterna av en industrifastighet framför sig.

I grannbyggnaden håller fiskaren Jevgeni Varnov på att packa ihop sitt liv från en lägenhet på våningen ovanför fiskfabriken. Här har han bott de senaste sju åren tillsammans med fyra kollegor och sin fru Stella. Bråte åker ut genom dörren, resten packas i påsar. Bostaden är illa sliten. Tapeter hänger från väggarna och en ensam glödlampa dinglar i taket ovanför långbordet. I ett sovrum är väggarna täckta av tidningspapper.


FOTO: SIMON ELIASSON

Det här är andra sidan av Buchta – bostäder med låg standard, skakig tillgång till elektricitet och utan ordentligt avloppssystem som det enligt många är hög tid att riva. Men varken Jevgeni Varnov eller hans kollegor får någon kompensation eller hjälp med att hitta en ny bostad.

– Olympstroy knackade på dörren i går och förklarade att vi har tre dagar på oss att flytta. Nu har jag och frun ingenstans att ta vägen, men det löser sig alltid. Vi har inga barn ännu och det är ju tur det, berättar Jevgeni Varnov. Han ser trött ut. Uppgiven.

Den utlovade tredagarsfristen infrias inte. Dagen efter är byggnaden historia – allt som återstår är en hög med bråte. Bulldozern fortsätter sitt eviga malande, och resterna av fiskfabriken ligger i en prydlig hög vid vägen. Några skrotsamlare från Tadzjikistan plockar ihop metallrester medan fiskarna tittar på med en cigarett i mungipan.

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Konflikter bromsar klimatarbetet i Afrika

Den afrikanska kontinenten har stora behov av gröna investeringar som kan minska utsläppen och motverka klimatförändringarnas effekter. Men instabilitet, väpnade konflikter och byråkrati förhindrar investeringarna i många länder. 

Lycka på schemat i Indien

I måndags lanserades en ny utbildningsreform i Indien. Läroplanen som presenterades av Dalai Lama har som syfte att utbilda eleverna i lycka och glädje.

© 2024 Fria.Nu