– Vi har i uppdrag att sätta ut högst 20 vargar i Mellansverige fram till december 2012, säger Helen Lindahl Vik, handläggare på Naturvårdsverket.

Den svenska vargstammen är höggradigt inavlad och för att de inte ska dö ut har regeringen gett Naturvårdsverket i uppdrag att genetiskt förstärka vargstammen. Det ska man göra genom att placera ut genetiskt friska vargar i tio län i Sverige.

I sex av länen, Västra Götaland, Värmland, Örebro, Västmanland, Dalarna och Gävleborg, har det fötts valpar under de senaste tre åren. Det ger möjlighet att välja mellan att placera ut valpar i kommande kullar eller att föra in vuxna vargar. Att placera ut valpar är den metod som tar längst tid innan den får effekt men den har också flera fördelar: acceptansen för valpar är större, den ger minst risk för spridning av smittsamma sjukdomar och den har minst påverkan på licensjakten.

I de övriga fyra länen, Stockholm, Södermanland, Östergötland och Uppsala, finns inga vargpar som föder ungar. Däremot passerar vargar då och då igenom dessa områden och regeringen anser därför att också dessa län är lämpliga att placera ut varg i.

– Länsstyrelserna har fått i uppdrag direkt från regeringen att utse möjliga utsättningsområden. I Uppsala län handlar det bara om vuxna djur i och med att man inte har något reproducerande par, säger Helen Lindahl Vik.

– De ska hitta två platser för utsättning, så det kan inte bli mer än två djur, förklarar hon.

Men på länsstyrelsen i Uppsala län vill man inte att vuxna vargar ska placeras in i länet. De anser att metoden är tveksam.

– Det är en operation som är dyr, den är omständlig, det är förenat med viss risk för vargarna med sövning och transport och det finns ingenting som visar att det här kommer att lösa någonting, säger Johan Månsson, rovdjursansvarig vid länsstyrelsen i Uppsala.

I sitt yttrande till Naturvårdsverket skriver också länsstyrelsen i Uppsala att den brådska som präglar arbetet med den svenska vargstammens utveckling och överlevnad är olycklig.

– Det går alldeles för fort. Vi hinner inte förankra ordentligt och vi hinner inte tänka igenom ordentligt. Det här skulle man ju vilja prata igenom ordentligt med folk på en bredare bas men det finns ingen möjlighet till det, säger Johan Månsson.

Men det är inte bara brådskan som ifrågasätts av de organisationer, myndigheter och privatpersoner som yttrat sig kring Naturvårdsverkets remiss om hur den svenska vargstammen ska förstärkas genetiskt. Också regeringens rovdjurspolitik är omdiskuterad.

En av de viktigaste frågor som tas upp i remissvaren är de starka känslor som vargar rör upp hos många svenskar, oavsett om man har varg nära sig eller inte. Enligt Naturvårdsverket har acceptansen för varg ökat genom riksdagens beslut att införa licensjakt, men det är ett påstående som flera organisationer tvivlar på. Svenska Rovdjursföreningen tycker till exempel att utplacering eller flyttning av vargar är så kontroversiellt att det riskerar att underblåsa de motsättningar som redan finns vilket i sin tur kan leda till att hoten mot vargstammen förvärras och att allmänhetens förtroende för rovdjurspolitiken undergrävs

Både remissinstanserna och Naturvårdsverket pekar också på vikten av att länsstyrelserna samarbetar med lokala organisationer när de ska hitta lämpliga utsättningsplatser för varg. Det arbetet har ännu inte startat i Uppsala län och Johan Månsson vet inte riktigt hur det ska läggas upp.

– Det har vi inte bestämt än. Vi kommer att börja med att titta på de kriterier som har lagts fram och sedan kommer vi att ha en dialog med vår lokala rovdjursgrupp och med grannlänen.

På länsstyrelsen i Uppsala vet man inte hur människors attityd mot vargar ser ut, någon sådan undersökning har inte gjorts.

– Det är väl som i alla andra län, väldigt varierande – från jättepositivt till jättenegativt, säger Johan Månsson.

Därför är det, menar han, svårt att säga hur en utplacering av varg i länet kommer att tas emot.

Vad kan då länsstyrelsen göra för att den eller de vargar som släpps i länet inte blir skjutna?

– Vargarna kommer ju att ha sändare på sig och sedan får man följa dem och hålla viss övervakning. Risken finns men vi kan inte göra någonting åt det, säger Johan Månsson.

Naturvårdsverket har redan startat flytten av vargar. I våras flyttades två stycken från norra Sverige, den ena till Dalarna och den andra till Örebro. En av dem återvände till renbeteslandet och sköts senare men den andra finns kvar i Dalarna. Kostnaden för att spåra, fånga och söva en varg är cirka 600 000 kronor. Att förse djuret med sändare, spåra och övervaka det beräknas kosta ytterligare runt 850 000 kronor.

– Det är ju givetvis inte från länsstyrelsens budget som de här pengarna kommer ifrån utan de får pengar via våra anslag. Möjligtvis kan man hävda att de får ökade arbetsuppgifter. Men de här stora kostnaderna när det gäller inventeringar till exempel, de kommer från oss och våra anslag, säger Helen Lindahl Vik på Naturvårdsverket.

Att förankra inplaceringen bland organisationer och befolkning beräknas kosta varje länsstyrelse närmare en miljon kronor, men det ingår inte i regeringsuppdraget och betalas av länsstyrelserna själva.

Regeringens beslut om hur den svenska vargstammen ska förstärkas genetiskt verkar alltså inte helt enkelt att genomföra. Det är osäkert om vargarna överlever och risken finns att förtroendet för statens rovdjurspolitik blir sämre. Dessutom vet ingen vart vargarna slutligen väljer att ta vägen.

– Det är ju så att vargarna stannar ju inte där man släpper dem. I och med att vårt län är så litet så är det mest troliga att de hamnar någon annanstans, säger Johan Månsson.