Hopprepet slår hårt i marken och min blick är låst på en grupp dansande moçambikiska kvinnor klädda i capulanas, en form av sarong som är det sedvanliga klädesplagget för kvinnor i Moçambique. Tillsammans med ett tiotal andra nyfikna skandinaver betraktar jag när kvinnorna utför sin traditionella Tofo-dans i den 30-gradiga värmen och elegant hoppar över hopprepet, var och en med sina egna specifika rörelser. Efter att ha krånglat oss fram genom smala gränder omgivna av till synes fallfärdiga byggnader av korrugerad plåt har vi tagit oss till den öppna yta som utgör kvinnornas dansgolv. Vi befinner oss alltså inte på landsbygden i norra Moçambique, där dansen har sitt ursprung, utan i en förort till huvudstaden Maputo som är på väg att bli en av stadens givna turistmål.

Maputoförorten Mafalala rymmer en rik kulturell och politisk historia. Den beskrivs ofta som Moçambiques motsvarighet till Sydafrikas Soweto, stadsdelen utanför Johannesburg som kommit att symbolisera Sydafrikas kamp mot apartheidstyret och väg mot frihet och demokrati. Mafalala var den ”bairro”, som stadsdelarna kallas i Moçambique, där poeterna José Craveirinha och Noémia de Sousa skrev verken som stärkte den moçambikiska självuppfattningen under kolonialtidens slutskede. Det var här landets förste president Samora Machel och hans arvtagare Joaquim Chissano bodde under perioder av självständighetskampen. Mafalala är en stadsdel med historisk sprängkraft, och den är också känd för att ha huserat Moçambiques mest framstående idrottspersonligheter. Både fotbollsspelaren och guldskovinnaren Eusébio, numera portugisisk medborgare, och OS-guldmedaljören i löpning, Maria Mutola, har sina rötter i Mafalala.

Det råder ingen brist på historier att berätta eller betydelsefulla byggnader att besöka i Mafalala, men trots detta har den anrika stadsdelen länge varit en blind fläck för landets växande turistindustri. Några nyutexaminerade moçambikiska turismstudenter med rötter i Mafalala beslöt sig för att ändra på detta. Övertygade om att det fanns en efterfrågan på alternativa former av turism inledde de 2009 ett rundvandringsprojekt i stadsdelen med stöd från bland annat Internationella arbetsorganisationen, ILO, och den spanska ambassaden i Moçambique.

– Vårt projekt ger turister chansen att uppleva landets nutidshistoria, och att förstå den nya identitet som skapades i och med att vi blev självständiga moçambikier, säger Ivan Laranjeira – en av grundarna till turistföreningen Iverca som driver verksamheten i Mafalala.

En viktig komponent i Ivercas verksamhet är att integrera projektet med de boende i området. Iverca utbildar ungdomar från Mafalala i stadsdelens historia så att de kan arbeta som guider på rundvandringen. Turister introduceras till landets kulinariska utbud på Mafalalals marknad. En Tofo-dansgrupp med ursprung i norra Moçambique integreras i utbytet genom sin explosiva hopprepsdans.

– Om människor som bor i Mafalala inte skulle gilla det vi gör finns det ingen möjlighet att ta hit turister. Därför är det viktigt att vi kan ge något konkret tillbaka till lokalsamhället, såsom arbetstillfällen, säger Ivan Laranjeira.

När vi besöker Mafalala på en av Ivercas vandringsturer är det svårt att inte reagera på hur mycket levnadsförhållandena fortfarande skiljer sig från centrala Maputo. Här är det korrugerad plåt som dominerar som byggmaterial och faciliteter som elektricitet och rinnande vatten är en lyxvara. Vi sicksackar oss fram förbi vattenpölar och duckar för knutar av elledningar när vi tar oss genom de smala gränderna och de leriga gatorna på väg mot de historiska byggnaderna. Under vandringsturens två timmar möts vi hela tiden av nyfikna barn som pockar på vår uppmärksamhet. Ungarna gör volter, poserar och dansar och vill absolut bli fotograferade. När jag visar upp en av bilderna jag tagit med min mobiltelefon möts jag av fniss och leenden från barnen. Den vuxna befolkningen är inte lika kontaktsökande, men höjer ändå en och annan försiktigt nyfiken blick.

Vår guide Manuel Fernandez, som är en av de unga Mafalalabor som utbildats till guider av Iverca, inleder turen med att berätta om det apartheidliknande system som existerade i landet under 1940- och 50-talet. Enbart portugisiska medborgare och assimilerade afrikaner som anammat portugisernas livsstil och värderingar tilläts bo i de centrala delarna av Lorenço Marques, vilket var Maputos namn innan självständigheten. Den afrikanska befolkningen hänvisades till utkanterna av staden där de byggde bostäder i korrugerad plåt eftersom det inte var tillåtet för dem att använda tegel. Det var en av många anledningar till att motståndsrörelsen Frelimo växte sig stark i Mafalala och att missnöjet med det rådande portugisiska styret spred sig i stadsdelen.

– Olyckligtvis finns det inget skrivet om Mafalala och hur de informella bosättningarna påverkade självständighetskampen och landets nutidshistoria. Men genom vår rundvandring låter vi människor ta del av detta, informerar Ivan Laranjeira.

Mafalala är en av Moçambiques äldsta bairros och ligger precis vid gränsen där den vita befolkningen slutade och den svarta började före självständigheten. För att befolkningen i Mafalala skulle tillåtas gå över gränsen till den ”vita” sidan krävdes att de hade en speciell id-handling som intygade att de hade ett jobb eller en utbildning inne i staden.

– I början var det svårt att få befolkningen att förstå varför turister skulle kunna vara intresserade av deras stadsdel. Det var ganska sorgligt att inse detta, säger Ivan Laranjeira.

Iverca har lagt ner ett stort arbete på att få befolkningen i Mafalala att inse värdet av de historiska byggnader som finns i stadsdelen. Fattigdom och analfabetism har försvårat arbetet men successivt har ett medvetande byggts upp som gör att invånarna känner ett självförtroende och en stolthet över att komma från Mafalala, trots de tuffa förhållanden som en stor del av befolkningen lever under.

– Den stora vinsten med vår verksamhet är det ömsesidiga utbytet, menar Ivan Laranjeira.

– Vandringsturen är lite av en historielektion, där de boende får visa upp sin historia, men samtidigt så finns fattigdomen där och det ges en inblick i hur det vardagliga livet ser ut för många människor i det här landet.

Om Iverca får sin vilja igenom är rundturen bara ett första steg i en större process för att locka turister till den vibrerande stadsdelen. Den närmaste planen är att öppna ett vandrarhem och det finns potential för många nya projekt i området, men också stora utmaningar.

– Vi skulle behöva ett museum där de historiska händelserna skulle kunna skildras. Vi skulle behöva skyltar som visar saker som att ”det här är huset där Moçambiques förste president Samora Machel brukade bo”. Det handlar egentligen om ganska små saker som lätt skulle kunna åtgärdas av de styrande, konstaterar Ivan Laranjeira.

Att det finns potential för att utöka turistnäringen i Mafalala är den grupp av skandinaver som jag gör rundvandringen med övertygad om. Den skeptiska inställning som fanns innan om att det skulle handla om fattigdom som en turistattraktion är som bortblåst. Visst exponeras misären, den går inte att blunda för, men det är det kulturella arvet som står i centrum och genom turistverksamheten ges möjligheten till en politisk grundutbildning för både lokalbefolkningen och långväga turister.