Programvara är infrastruktur; en juridisk infrastruktur som definierar ramverket för vår interaktion med allt digitalt. Programvaran utgör de lagar som datorer opererar utifrån, och när datorer finns överallt – i allt från kylskåp till vägkorsningar – säger det sig självt att dessa lagar bör följa grundläggande demokratiska principer. Vi bör ha samma möjligheter till inflytande över programvaran som över andra lagar – rätt till insyn och möjlighet att ändra den på ett demokratiskt sätt.

Problematiken beskrevs redan 1999 av den amerikanske juridikprofessorn Lawrence Lessig i boken Code and other laws of cyberspace. Ett program som inte är fritt kommer de som gjorde programmet att ha monopol på. De kommer att vara de enda som har insyn i vad programmet faktiskt gör och de enda som har möjlighet att ändra hur det fungerar.

Detta gäller lika mycket företag som stater och andra organisationer. När programvarans kod är hemlig och står under en sådan kontroll kan detta skapa fördelar för vissa (se bland annat kontroversen kring Diebolds röstmaskiner i det amerikanska presidentvalet 2004), nackdelar för andra (till exempel chattprogram med automatisk censur, vilket både Facebook och Microsoft använder) och svårigheter för alla (som licensnycklar och andra autentiseringsmekanismer).

En annan bok som berör samma tema och vidgar perspektivet till att inbegripa även de samhällsekonomiska fördelarna med fri programvara är Yochai Benklers The wealth of networks från 2006. En av teserna i boken är att samarbete på lika villkor, så som utvecklingen av fri programvara bedrivs, ger de bästa förutsättningarna för en hållbar teknologisk och social utveckling.

Denna tanke är dock inte helt ny, utan formulerades redan i slutet av 1800-talet i Mutual aid: A factor of evolution, Peter Kropotkins svar till Charles Darwins Om arternas uppkomst. Medan Charles Darwin lyfte fram situationer med konkurrens mellan och inom arter för att underbygga sina teorier, visade Peter Kropotkin att just konkurrens var en mycket liten del av evolutionen.

Hans argumentation gällde emellertid inte felaktigheter i Charles Darwins teori, utan snarare att samarbete blev bagatelliserat och ofta även ignorerat i diskussionerna som följde på evolutionsteorins publicering. Peter Kropotkin visade att de arter som samarbetar har de mest gynnsama betingelser för att överleva och utvecklas.

Peter Kropotkin framhåller att det sällan är andra djur eller arter, utan snarare externa förhållanden som förändringar i miljö och klimat, som hotar artens överlevnad.

Samma sak gäller även för evolutionen inom fri programvara. Ett program hotas inte av att det finns ett eller flera andra som fyller mer eller mindre samma funktion. Istället lever de sida vid sida och samarbetar gärna om gemensamma programbibliotek för att erbjuda liknande funktionalitet.

Det innebär inte sällan att vi som använder fri programvara kör helt olika program, och gärna provar flera innan vi hittar det som passar oss bäst.

Som kontrast fungerar det lite annorlunda i den proprietära världen. Medan fri programvara strängt taget inte behöver användare utöver utvecklarna själva är proprietär kommersiell programvara direkt beroende av fler och fler användare för att överleva och vidareutvecklas. Eftersom företag som säljer proprietär programvara först och främst är ute efter fler kunder är det naturligt för dem att se konkurrerande program som ett hot mot deras verksamhet. Det finns otaliga exempel på stora IT-företag som köper upp sina mindre konkurrenter för att sedan lägga ner deras verksamhet.

Även om man skulle anse konkurrens som fördelaktigt är det enkelt att se fördelarna med fri programvara. När varje program är ett monopol, vilket är fallet med proprietär programvara, så är man tvungen att vända sig till de som gjort programmet för att kunna göra några ändringar.

Det är förstås mycket sällan man kan begära ändringar om inte merparten av de andra användarna också behöver dem, och någon specialanpassning för särskilda behov kan de flesta bara drömma om.

I vissa fall har även programmet gjorts så att man bara kommer åt sin data med just det programmet, eller att det bara fungerar tillsammans med andra program från samma tillverkare. Detta kallas inlåsningseffekt och är mycket vanligt bland stora proprietära programvaruföretag.

Den tekniska aspekten kring fri programvara kan visserligen vara alienerande för vissa, samtidigt som den praktiska juridiken kan vara svår att få grepp om. Emellertid märks ett allmänt ökat intresse för de demokratiska aspekterna av fri programvara. Detta beror inte minst på att den proprietära programvaran har blivit allt mer aggressiv med sin antifunktionalitet (funktionalitet eller artificiella begränsningar som användaren på inget sätt kan tänkas vilja ha, men som ändå inkluderas i programvaran eftersom de ger företaget vissa fördelar). Fler och fler inser att informationskanalerna och ramverken som styr teknologin måste demokratiseras. En demokrati förutsätter en demokratisk infrastruktur. Storföretag och andra aktörer ska inte kunna kompromissa bort vår frihet till förmån för egna kortsiktiga vinstintressen. Därför arbetar jag för att sprida fri programvara som en demokratisk teknisk lösning, till för alla.