Fyra berättelser från 2000-talets Sverige
Omvärldens bemötande kan ha avgörande betydelse för om människor med psykisk ohälsa upplever delaktighet eller utanförskap. Här är fyra berättelser ur verkligheten.
Linnéa Fridh: ”Studenterna såg mig som svag”
– För någon månad sedan intervjuades jag av två socionomstuderande inför en uppsats om psykisk ohälsa. När jag berättade att jag i framtiden ville arbeta inom psykiatrin eller missbruksvården menade studenterna att jag skulle tänka efter en extra gång eftersom ett sådant jobb innebar att man måste vara stark, något jag kanske inte var eftersom jag har en diagnos. Men har man själv erfarenhet av psykisk ohälsa betyder inte det nödvändigtvis att man är svag. Det kan faktiskt ofta vara tvärtom. För övrigt lider en av fyra av psykisk ohälsa.
Anneli Jäderholm:”Jag höll en föreläsning på tågstationen”
– Nyligen stod jag öga mot öga med föraktet och hånet. Jag skulle åka tåg från Norrköping till Göteborg. På stationen satt en förvirrad man och pratade högt för sig själv. Tyvärr hade han ingen öronsnäcka, men hade han haft det skulle folk förmodligen ha trott att han pratade i telefon. Han satt där och pratade med sina inre röster, och människor runt omkring tittade konstigt, utbytte menande blickar och småskrattade. En man i femtioårsåldern sa lite hånfullt till kompisen bredvid att ”han där, han brukar sitta här varje dag och prata”. Jag betraktade alltihop en stund men kände till slut att jag inte kunde vara tyst. Jag reste mig upp och berättade för människorna närmast att jag var som han för tio år sedan. ”Du”, sa en kvinna förvånat, med ögon stora som tefat. ”Ja, jag, svarade jag. ”För tio år sedan pratade jag också med mina röster och folk skrattade eller slog bort blicken”. Sedan höll jag en miniföreläsning om psykiska sjukdomar, där mitt på stationen. ”Hör av er om det är något ni undrar”, sa jag och delade ut några visitkort. Några dagar senare ringde en kvinna och ville veta mer om det jag hade berättat.
Henrik D. Ragnevi: ”Läkaren sa att Asperger kunde verka skrämmande”
– När jag var 19 år misstänktes det att jag hade ADHD. En remiss skickades, men först fem år senare fick jag göra en utredning. När den var klar fick jag förutom ADHD även diagnosen Aspergers syndrom. Min läkare tyckte att jag kunde berätta att jag hade ADHD, men att Asperger kunde verka mer skrämmande eftersom folk inte visste så mycket om den diagnosen. Jag lyssnade inte på rådet utan berättade för en kompis redan samma kväll. Han blev helt tyst, sedan sa han: ”Jag såg ett tv-program om en kille med Asperger, och han mördade sina vänner när han ville avsluta relationen med dem.” I dag umgås vi inte lägre. Och han lever fortfarande.
Helene Johansson: ”Jag antogs förstå Järnspetsmannen”
– Strax efter att media vältrat sig i den tragiska historien om den så kallade "Järnspettsmannen" berättade jag för en bekant om min diagnos, schizofreni. Jag fick då frågan: "Hur tänkte han?". Jag svarade att jag vid det tillfället inte hade telepatiskt kontakt med honom. Tyvärr togs mitt skämt på allvar.
Psykisk (o)hälsa bortom vård och våld – en artikelserie av Inre rum, ett kunskapscenter om psykisk ohälsa
Läs alla artiklarna i serien:
Psykisk (o)hälsa bortom vård och våld
Fyra berättelser från 2000-talets Sverige
Ett år av kamp om attityder har gett resultat
"Jag vill sprida mina erfarenheter av psykisk ohälsa"
"Jag har mött fördomar mot mig som mamma"
Chefer vet inte vad de ska göra när en anställd blir sjuk
Maria miste jobbet för att hon var sjuk
Vi behöver inte motivation utan en handbroms
Intresseförening blev Sonnys vändpunkt
Tekniska hjälpmedel kan underlätta vardagen
Surrealistiskt måleri gav mig ett språk för mitt inre
