Litteratur

Författare Knut Ståhlberg Förlag Norstedts

Radiolegenden Knut Ståhlbergs senaste bok handlar om förhållandet mellan en kort, fetlagd, slösaktig, manodepressiv, kolerisk, alkoholiserad, äldre politiker och en lång, smal, yngre, kolerisk, spartanskt lagd, stolt och genialisk general.

Lägger man till att bägge var extremt verbala så har man ett perfekt dokusåpamaterial. Att politikern var Winston Churchill, Storbritanniens premiärminister under andra världskriget, och generalen de Gaulle, ledaren för det fria Frankrike, ger det hela en episk karaktär.

Knut Ståhlbergs bok Två kära ovänner innehåller en rad underhållande episoder om de bägge herrarnas stormiga relationer. Det var nära att sluta med att Churchill lät deportera de Gaulle från Storbritannien, i handbojor, vid tiden för de allierades landstigning i Normandie. ”Vi kallar honom Jeanne d’Arc och letar upp en biskop som kan bränna honom”, föreslog Churchill mer skämtsamt en annan gång efter några glas.

Hur mycket av historien är slump, personliga nycker eller personligheter? General de Gaulle insåg redan på tjugotalet pansarvapnets betydelse för framtida krig, påpekar Ståhlberg, men motarbetades av en konservativ fransk försvarsledning. Winston Churchill varnade förgäves sina landsmän för Hitler. Hade andra världskriget kunnat bli en mycket kort historia, om någon av dessa herrar fått gehör tidigare?

Och hur hade efterkrigstidens historia sett ut om Churchill till slut brutit med de Gaulle? Hur hade Europa sett ut i dag om USA lyckats marginalisera de Gaulle och fortsatt sitt samarbete med Vichyfrankrikes antisemitiska och fascistiska representanter i franska Nordafrika? Hade det franska nederlaget kunnat undvikas 1940, om britterna satt in sitt flyg? Knut Ståhlbergs bok inbjuder till en rad spekulationer som inte går att besvara.

Nu för tiden är det av naturliga skäl inte så vanligt att det publiceras böcker om andra världskriget, skrivna av människor som själva var med. Två kära ovänner kan mycket väl vara den sista boken på svenska.

Det vore i så fall ett bra avslut, för det här är ypperlig, spännande och många gånger tankeväckande populärhistoria.