Vad är en kvinna?

Ulrica: Det en själv fyller idén med. Men samtidigt är det så klart något som skapas i samspel med omgivningen. Det kan vara svårt att uttrycka kvinnlig identitet i en manlig kropp för att det inte mottas på avsett sätt. Det jag menar är att kön är konstruerat, det varierar över tid och geografiskt vad som är manligt och kvinnligt.

Lisa: Det individer och grupper bestämmer att det är, genom åsikter, attityder och beteende. Både socialt och biologiskt har vi två relativt distinkta kön, men samtidigt finns det stora mängder varianter som kombinerar dessa kön, är mellan dem eller helt enkelt är bortom dessa kön. Vi kommer troligen inte komma ifrån det, men vi kan försöka minska det stigma som är förenat med att inte passa in i något av de två könen.

Stina: Svårt att svara på. Vi formas tidigt av en uppfattning om vad en kvinna ska vara. Det ser vi redan i förskolan, där vi lär oss ”vara” kön på ”rätt sätt” och inte får vara fria som människor. Det läggs också olika värdering utifrån kön. Det ser vi bland annat i att kvinnor lönediskrimineras.

Signe: Jag tänker mycket på det på internationella kvinnodagen: vilka är kvinnorna? Jämställdhet – för vem? Och det här att kvinnor kan, ett känt kampord, det har jag väldigt svårt för. Varför skulle de inte kunna? Vilka är de som kan?

Signe Bremer pratar om cisnormativitet, där en cisperson definieras som en person vars juridiska kön, biologiska kön och könsidentitet hänger ihop.

Signe: Den kvinna som enligt slagordet "kan" antas ofta automatiskt vara en cisperson.

Ulrica: Kön innebär verkliga erfarenheter, så det finns könade erfarenheter, men det innebär inte att könen är verkliga som kategori, manliga erfarenheter kan upplevas i en kvinnlig kropp och tvärtom. Jag frånsäger mig den här korrelationen mellan kvinnlig kropp och kvinnligt uttryck och identitet.

Därför använder Ulrica Engdahl begreppet könsvariation, eller könsmångfald istället för begreppet könsöverskridande i sin avhandling Att vara som/den en är som hon lade fram den 4 februari. Ordet könsöverskridande indikerar att det finns reella könsgränser som går att överskrida, något som Ulrica Engdahl vänder sig emot.

Ulrica: Klädsel, intressen, yrkesval – det finns en mängd saker som kan tolkas som manliga erfarenheter som kan göras i en kvinnokropp. Jag tror vi alla varierar i kön mer eller mindre. Jag tänker på Thomas Beatie, en transman som födde barn. Han har en manlig köns-identiet men har upplevt det som ses som det optimala uttrycket för kvinnlighet: att föda barn.

Något som ställer kön på sin spets är könsutredningarna. De som vill foga sig till den juridiska könstillhörighet som tillskrivits individen vid födseln behöver sällan komma i kontakt med dessa utredningar, men de som inte kan leva med det juridiska könet måste genomgå utredningen. Varje år ansöker ungefär 50 personer om att få genomföra en könsutredning. Under utredningen ska det fastställas vilket kön en egentligen har. Lisa Olsson, som själv är mitt i en könsutredning, menar att dessa kan konservera stereotypa könsroller.

Lisa: Utan tvekan är det ofta så. Fortfarande kommer det ut berättelser om hur transsexuella praktiskt taget tvingas till att klä sig hyperfeminint, sminka sig övertydligt och ha stereotypa intressen och arbeten för att få komma vidare i utredningen. Varje minsta tvekan leder lätt till ett nej eller till en längre utredning – trots att de flesta icke-transsexuella förmodligen från och till funderar och tvekar över sin könsroll.

Signe: Idén om manligt och kvinnligt som två separata enheter utgör grunden för könsutredningarna. Det finns inga tydliga medel för att diagnostisera om du är transsexuell, därför ställs diagnosen utifrån utredarnas föreställningar om vad som är en riktig man och kvinna. Utredningarna grundas på antagandet om att målet är att det juridiska könet, en individs könsidentitet och kroppen ska harmonisera tydligt med varandra. Om någon iscensätter kön på något sätt som faller utanför kan personen bli utskriven från utredningen.

I sin doktorsavhandling, som blir klar i höst, har Signe Bremer intervjuat personer som genomgår, har genomgått eller skulle genomgå en könsutredning. En av respondenterna berättade att psykologen i utredningsteamet inte tyckte att respondenten uttryckte ett tillräckligt hat mot sin penis. Det ledde till att utredningen fördröjdes.

Signe: Om en transexuell kvinna inte uttrycker avsky för sin penis så bryter hon mot idén om felkroppsmotivet, där penisen ska vara en central del för det en hatar. Det bygger på tanken att könsidentiteten sitter i genitalierna och penisen är oerhört laddad som symbol.

Även bland transaktivister råder delade meningar om vad som är en riktig kvinna. Vissa menar att en operation är avgörande för att vara en kvinna. I dagsläget krävs ofta underlivsoperation för att transmän ska få ändra sin juridiska könstillhörighet, något som Socialstyrelsen vill ändra på. Lisa Olsson är kritisk till kravet på underlivsoperation.

Lisa: Könsidentiteten sitter trots allt att i hjärnan, och att genomgå underlivsoperationen – som innebär en hel del risker, smärta och sjukskrivningar – när det inte finns ett sådant behov är oerhört onödigt, könskonservativt och kränkande. Om operationen avgör könet skulle till exempel en man som förlorar sin penis på grund av cancer eller en olycka inte längre få räknas som man. Vilket rätt tydligt klargör det absurda i att kräva underlivsoperation.

Hur kan könsutredningarna göras mindre könssterotypa?

Signe: De som gör könsutredningarna är utbildade läkare och har inte någon särskild kompetens i att avgöra vem som är trovärdig man eller kvinna – trots det ska de fastställa och bedöma. Utredningarna skulle kunna förbättras om det infördes genuskompetens som inom läkarutbildningen. Någon form av genus- och hbt-certifiering av utredningsteamen kunde vara aktuellt.

Skulle det vara bättre att slopa könen helt och hållet? Vad skulle hända om könen avskaffades 2011?

Signe: Jag tror inte att det skulle gå. Det finns många som säger att i ett samhälle utan könsnormer skulle det inte finnas transsexuella, men jag menar att det är ett problematiskt antagande. Det handlar om mer än könsnormer, det handlar också om en upplevelse av kroppen som inte kan reduceras till en social konstruktion. Men vi borde tänka mer vidsynt. Varför ska könet stå med i id-numret till exempel? Varför ska man fylla i man/kvinna i massa papper?

Lisa: För transsexuella är kön ofta oerhört viktigt. Den könsroll man socialiserats in i känns oerhört fel och man vill inget annat än att känna sig som och bli accepterad som en medlem av det andra könet. Men det optimala vore att avskaffa företeelsen med juridiskt kön helt och hållet, och enbart behålla kön som kategori vid medicinska kontakter. Det skulle underlätta för alla som på något sätt är trans eller könsavikande, och innebär enbart marginella administrativa problem.

Inför ett tredje kön. Den frågan driver Feministiskt Initativ och det föreslår även Ulrica Engdahl i sin avhandling.

Ulrica: Den tillgängliga modellen för hur vi föreställer oss kön bör spegla verkligheten. Eftersom det finns personer som inte känner sig bekväma med någon av kategorierna man och kvinna är det nödvändigt att vidga hur vi tänker kring kön. Det handlar om att i etisk bemärkelse erkänna de existenser som faktiskt finns.

Hon pekar på att flera grupper av personer kan vara obekväma med tvåkönsmodellen, och att en del känner sig osynliggjorda i dagens system.

Ulrica: Dels tänker jag på personer som inte kan relatera till varken den kvinnliga eller manliga kategorin, en kanske befinner sig mittemellan eller varken eller, och dels tänker jag på transpersoner under korrigeringsprocessen – där uppstår ett identitetslimbo.

Hon föreslår därför införandet av ett tredje pronomen. Känt är begreppet hen, som ersätter hon och han, och henom som ersätter henne och honom. Rent praktiskt bör myndigheter och andra som begär in information om personer lägga till en ruta bredvid man- och kvinnarutorna, som helt enkelt beskrivs som "annan", tycker Ulrica Engdahl.

Hon hoppas i förlängningen på att könen avskaffas, men tror inte att samhället är redo ännu.

Ulrica: Att avskaffa könen 2011? Nej, tyvärr, jag tror det är långt dit. Det skulle kunna vara önskvärt med en upplösning av byråkratiska och juridiska könskategorier, men jag tror att ett steg på vägen för att erkänna könsmångfald och könsvariation är att införa ett tredje kön. På så sätt kan man förbereda samhället på föreställningen om könsmångfald som en konkret möjlighet – efter det skulle det vara lättare att upplösa kategorierna.

Lisa: Jag är väldigt tveksam till om det skulle fungera i praktiken, jag tror att det skulle bli en "övriga"-hög – jämför med skräphög – dit alla som inte passar in i cisnormativiteten förpassas. De som inte passar in i de könsbinära strukturerna är så oerhört diversifierade att det riskerar att skapa en övriga-kategori för allt som är avvikande, där medlemarnas variation är så stor att ingen i förlängningen kan identifiera sig med kategorin. Vad ska man göra då? Skapa ett fjärde, femte kön?

I Göteborg råder stora skillnader mellan de som kategoriseras som män och de som kategoriseras som kvinnor. Statistik från Göteborgs Stad visar bland annat att män tjänar i snitt 311 900 kronor om året och kvinnor i snitt 236 600 om året och att 77,6 procent av föräldrapenningen i Göteborg togs ut av kvinnor 2009.

Kan det vara viktigt att använda uppdelningen i män/kvinnor för att visa på ojämlikhet?

Stina: Annars är det svårt att se hur diskrimineringen påverkar, kön har betydelse för att visa den strukturella ojämlikheten. Men man måste också visa på den diskriminering och de hot om våld som en kan utsättas för beroende på könsidentitet och könsuttryck. Vi lever i en extremt heteronormativ värld och vi måste se friare på kön, anser jag. Men det blir svårt att se hur diskriminering ser ut om vi inte kan tala om kön.

Ulrica: Det är problematiskt att prata om kategorier eftersom man riskerar att befästa dem, men samtidigt kan man inte förändra orättvisor om man inte kan benämna vad orättvisan beror på och vilka som drabbas. Det gäller att ha en balans och vara medveten om att det inte är fixerade kategorier.

Signe: Det kan säkert fylla en funktion i statistiska analyser, men det är lika viktigt med kvalitativa analyser och att fundera kring vad det är vi ser och vilka vi pratar om; vilka normaliserande idéer om kön cementerar vi genom att ställa upp staplar med kategorierna män och kvinnor? Begreppet jämställdhet väcker för mig associationer till i första hand vita, medelklass, heterosexuella cispersoner. En transfeministisk problematisering av jämställdhet vore mer intressant. I diskussioner om jämställdhet uppelver jag att det landar i en platt fördelning mellan män och kvinnor, utan analyserande av vilka som räknas som män och kvinnor. Vad har de gemensamt? Vilka inkluderas?

Kan internationella kvinnodagen utvecklas på något sätt?

Lisa: Att ha en kvinnodag är en viktig markering för de strukturella skillnader som just nu finns mellan män och kvinnor, och så länge det finns sådana skillnader så är det av vikt att dessa belyses även i fortsättningen. Givetvis innebär det inte att man ska ignorera de strukturella skillnader som finns inom andra grupperingar, såsom etnicitet, sexuell läggning och funktionshinder.

Stina: Internationella kvinnodagen är jätteviktig och jag tycker att man kan lyfta den internationella aspekten ännu mer på 8 mars – att det också handlar om antirasism och solidaritet.

Signe: Vi borde inkludera fler representationer av femininitet så att fler känner sig välkomna, kanske lyfta transfobiska strukturer som tema.

Ulrica: Inför könsvariationens dag!