Under den drygt två timmar långa föreställningen får publiken se sina invanda föreställningar om kärlek och traditionell tvåsamhet krossas till spillror. Och det känns fantastiskt skönt.
Första akten blandar hejvilt olika tablåer ur Strömquists författarskap. Vi möter historiens mest provocerande pojkvänner och våra mest älskade torskar. Glömda kvinnoöden får upprättelse medan historiens upphöjda män tas ner på jorden. Liv Strömquist har en ocean av popkultur att ösa ur och de tre skådespelarna får snabbt kasta sig in och ut ur olika roller. Hugh Grant, prinsessan Diana, Arne Weise, Yoko Ono, Jackson Pollock, Whitney Houston, Gry Forsell, you name it, alla finns med.
I andra akten introduceras en föreläsare bakom pulpet, tonen blir allvarligare, mer akademisk. Kärleksidealet dissekeras snyggt och elegant.

Liv Strömquist har länge hyllats för sina feministiska serier där hon tar strupgrepp om idéer och beteenden vi tar för givna, vänder och vrider på historisk ”fakta”. Det bästa med Strömquist är att hon vågar ta ställning. Hon är arg och vill ha förändring. Hon bryr sig inte om att hon ibland skriver sina läsare på näsan, det som behöver sägas sägs, utan att tankar på vem som upplever sig trampad på tårna. Just denna energi tar Whatever love means fasta på. Teater Tamauer är värda en eloge för att de vågar tycka och utmana. Det som sker på scen är roligt, på gränsen till flamsigt ibland, men den allvarliga udden finns alltid med. Det är dråpligt men också på dödligt allvar.