I Bogota ligger den näst största amerikanska ambassaden i världen, efter den i Bagdad. Bara därifrån läcktes 2416 dokument till Wikileaks. Dokumenten från Latinamerikas huvudstäder bekräftar bilden av en djup klyfta mellan högern och de nya vänsterregeringarna. Men de avslöjar också vidden av rädslan som både Chávez och FARC ingett i regionen och hur USA dragit i trådarna för att isolera Venezuela.

I ett dokument från den 28 januari 2008 beskrivs den dåvarande colombianska presidenten Uribes möte med Chefsamiralen Michael Mullen. Uribe ska ha sagt att ”det bästa sättet att bekämpa Chávez är att visa handling, till och med att ta till militära handlingar”. Uribe säger också att han är ”beredd att ge klartecken till [den colombianska] militären för att gå in i Venezuela, fånga FARCs ledare och ställa dem inför den colombianska rättvisan”. Chávez sägs orsaka ”stora svårigheter” för Colombia genom att inte stämpla gerillagrupperna FARC och ELN som terrorister.

Mötet ägde rum knappt två månader före Colombias bombning av ett FARC-läger inne i ecuadorianskt territorium den 1 mars 2008, då FARCs andre man Raúl Reyes dödades tillsammans med bl a tre mexikanska studenter och en ecuadoriansk medborgare. Ecuador bröt relationer med Colombia då eftersom Colombia inte ens informerat Ecuador om operationen.

Strax efter publiceringen av dokumentet den 13 december, var Ecuadors Rafael Correa den första att uttala sig: ”Där har ni människan vi hade att göra med!”, i en klar antydning till Alvaro Uribe.

I samma dokument slås det fast att Uribe misstänker att Chávez har planer på att expandera sitt politiska projekt, Bolivarianismen, och underminera Colombias regering. Chávez stöd till FARC är en del i planen, men inga bevis visas för det faktiska stödet. När Uribe tillfrågas ”hur mycket hjälp ger Hugo Chávez till FARC, svarar han att Chávez har en fem eller sjuårsplan för att introducera sin Bolivarianism i Colombia och (...) tror att Chávez tänker använda FARC som sin egen milis i Colombia”.

Dessa misstankar uttalades av Uribe samtidigt som medlemmar av hans regering satte igång en debatt då de påstod att oppositionssenatorn Piedad Córdoba finanserades av Hugo Chávez och att FARC hade finansierat Correas presidentkampanj i Ecuador. Både Córdoba som Correa förnekade bestämt anklagelserna.

Wikileaks bekräftar bilden av Colombia som USAs mest trogna allierade i regionen, men ger också ny information. Istället för att USA tryckt på för större inflytande har Colombia självmant bett om större inblandning från USAs håll. Dåvarande försvarsminister Manuel Santos – numera president- och Uribe skyndade på ett militärt avtal som skulle ge USA tillträde till sju colombianska militärbaser som ett sätt att avskräcka Venezuela. Utåt presenterades avtalet som ett projekt för att bekämpa droghandeln.

Colombia anser att Chavez är farlig eftersom han är ”oberäknelig”. I november 2009, efter att avtalet skrivits på, ber den nye försvarsminister Gabriel Silva ambassadör Brownfield att utföra en ”synlig och symbolisk militär aktivitet” i militärbasen Palanquero för att stoppa en eventuell ”kirurgisk attack” från Caracas. Men Brownfield avvisar förslaget. När det militära avtalet skrivs på bryter Venezuela relationerna med Colombia.

Uribe föreslår USA i januari 2008 att USA ”borde leda en offentlig kampanj mot Venezuela. USA, Mexiko, med stöd från Panama, Belize och Costa Rica”. Peru och Chile var naturliga allierade. Paraguay, Uruguay och Brasilien kunde vinnas över. Bara Nicaragua och Argentina var svåra, för stödet de hade uttryckt för Chávez.

Men USA hade sina egna planer. Ambassadör Craig Kelly i Chile gjorde upp en egen strategi för att underminera Chávez. Den 15 juni 2007 skriver han att USA bland annat borde stärka banden till ”militära ledare i regionen som delar vår oro över Chavez”, utöka underättelsesamarbetet och förmå regeringar att utesluta Venezuela från regionala frihandelsavtal.

Kelly erkänner i dokumentet att Chávez har vunnit stöd bland befolkningen genom att finansiera program för de mindre privilegierade och rekommenderar att ta Chavez på allvar ”oavsett hur förvrängda hans visioner än är”. Många länder kan inte stå emot Venezuelansk hjälp från hans ”oljepengar”. Han erkänner också att Venezuela lyckats med att skapa UNASUR – ett regionellt samarbete i EU-stil med 12 nationer i Sydamerika. Kelly rekommenderar att förhindra mer regionell integration genom att hota med att stoppa handeln med länder i den södra konen om Venezuela tillåts gå med i MERCOSUR (Argentina, Brasilien, Paraguay och Uruguay).

I just Chile var Bachelets regering vänligt inställd till USA. 2008 beskrivs ett möte mellan inrikesministern Edmundo Pérez och den amerikanska ambassadören Simmons. Pérez uttrycker sin oro över ”möjlig finansering av Mapucheindianerna från FARC och Chávez” men bad om hjälp med underättelsearbetet för att hitta bevisen. I december 2010 stämplade Chile FARC som ”terrorister”, vilket firades av förre president Alvaro Uribe i Colombia.

I Brasilien var Lula orolig över situationen i Venezuela redan 2004. Det året påstås det att Lulas stabschef José Dirceu berättade att ”Brasiliens regering är djupt orolig över situationen i Venezuela och på Kuba”. I Paraguay är den nyvalde president Fernando Lugo ”tacksam över vårt [USAs] stöd och vill ha bra relationer” och vill stödja kampen mot FARC, enligt ett dokument från den 2 juni 2008.

President Rafael Correa sade i början av december att han inte var rädd för vad som kan komma ut om Ecuador ”tvärtom, det intresserar oss är att veta vad de försökte göra mot oss” och tillade att ”det är viktigt att vara försiktiga så att inte andra spionerar på oss och påverkar vår utrikespolitik”.

Alvaro Uribe låter meddela via sin twitter att han står för allt som stått i Wikileaks och i Chile säger förre inrikesminister Pérez att han aldrig hade det där mötet med Simmons.

President Lula har bestämt gett sitt stöd till Julian Assange och Wikileaks som organisation ”för yttrandefrihetens skull” och sade att ”de som måste svara för dessa dokument är diplomaterna som uttryckte sig dumt”.

Colombia har åter etablerat relationer med både Venezuela och Ecuador sedan president Santos avstod från att föra fram det militära avtalet om de sju militärbaserna för omröstning i den colombianska kongressen. Rubrikerna då var: ”Santos lät USA vänta för att bli sams med Chavez”.