I Uppsala kommun röstade man vid senaste kommunfullmäktigemötet nej till en motion om att upprätta ett handikappolitiskt program och att tillsätta en handikappombudsman.

Att det i kommunen sedan tidigare finns ett barn- och ungdomspolitiskt program och ett äldrepolitiskt program men inget handikapprogram, tycker man på HSO Uppsala är underligt.

– Vi har drivit frågan om att ta fram ett handikappolitiskt program i flera år nu, säger Lars Persson från Handikappförbundens Samarbetsorgan, HSO, Uppsala.

Cecilia Forss (M), kommunalråd i Uppsala, tror inte att ett program är lösningen. Kommunen har generellt dragit ner på antalet dokument och policys som tidigare fanns. Man menar att det redan finns tydliga regler och lagar på annat håll.

– Vi ser det inte som att ett dokument ska sammanställa rättigheter, och det handlar om vår syn på vilka dokument som har styrningseffekter, säger Cecilia Forss.

Hon tror även att det kan innebära en statusförlust för människor med funktionshinder att särbehandlas.

– Vi har varit noga med att inte lyfta folk med funktionshinder som särskilda, säger hon.

Lars Persson på HSO är dock inte nöjd med kommunens inställning.

– Man förenklar problematiken om man inte lyfter fram de särskilda insatser som behövs för att man ska kunna leva som andra, säger han.

Uppsala kommun är inte ensam i länet om att helt sakna en plan eller program för att klara tillgänglighetsfrågan. I Östhammars kommun har man valt att överge sitt handikappolitiska program till förmån för en tillgänglighetspolicy, där årliga avstämningar görs med respektive förvaltning om hur arbetet fortskrider. Medan man i Knivsta kommun har en plan för full delaktighet.

I Sverige bygger handikappolitiken på FN:s 22 standardregler för att säkerställa att människor med funktionsnedsättning får full delaktighet och jämlikhet. Där beskrivs vad som krävs för att göra samhället tillgängligt och rättvist för alla.

Men meningarna går isär om hur specifik en tillgänglighetsplan ska vara. Somliga menar att den måste vara detaljerad för att något konkret ska hända och att de mer generella planer som finns i det närmaste fungerar som hyllvärmare. Medan andra istället menar att planerna måste vara generellt utformade för att ge effekt på lång sikt.

I Tierps kommun finns både en plan och en policy, dokument som enligt HSO håller god kvalitet. Trots det uteblir resultaten.

– Planen i sig är bra, men den måste ju följas, fastslår Karin Jansson på HSO Tierp.

Hon beskriver hur de brukar anordna så kallade ”handikappromenader”. En sådan kan exempelvis innebära att en synskadad person går runt med en politiker och visar på hinder. Enligt Karin Jansson är det dock sällan som det leder till någon förbättring.

Bengt-Olov Eriksson (S), kommunstyrelsens ordförande i Tierp, tycker att även om saker alltid kan bli bättre så sker det ständiga förändringar.

– Det fungerar på det hela taget bra. Det finns kartlagt ett antal åtgärder men vissa saker tar längre tid, säger han.

Och tillägger att det nog kan vara så att om man har ett handikapp och hinder i vardagen så vill man att det ska lösas så fort som möjligt.

En kommun där tillgänglighetsarbetet däremot går framåt är Östhammars kommun. Där har kommunen en policy och förutom återrapporteringen från förvaltningarna för de löpande en dialog med bland annat HSO.

– Vi har ett väldigt bra samtalsklimat, säger Barbro Mattsson på HSO Östhammar.

HSO anordnar liksom i Tierp handikappromenader, men i Östhammars kommun får arrangemanget enligt Barbro Mattsson, i motsats till i Tierp, stort genomslag. Hon tror även att samtal och delaktighet fungerar bättre än anmälningar. Hon jämför med Uppsala där byggnadskontoret enligt henne mottagit flera anmälningar men där få förbättringar har skett och Östhammar där handikapprörelsen är delaktig på ett tidigt stadium då förbättringar är enklare att genomföra.

– Anmälningar ger ingen bra effekt, det är bättre om jag tidigt går ut och säger att jag kan hjälpa till att förbättra, förklarar hon.