Från sweatshops till ett eget klädmärke
Kvinnliga textilarbetare i Thailand och Argentina har startat en gemensam produktion som kännetecknas av värdiga arbetsvillkor.
Medlemmarna i Dignity returns (Värdigheten åter) arbetade tidigare på en fabrik för butikskedjan Bed bath & beyond i Bangkok där de ofta tvingades arbeta upp till 60 timmar i sträck. De tillverkade kläder för internationella företag som Nike, Gap eller Reebok och fick amfetamin för att kunna arbeta flera skift i sträck. Det förekom att de fick avdrag på lönen om de klagade över att de var utmattade. Till sist sades de upp utan lön när fabriken stängdes år 2002.
Kooperativet Mundo Alameda grundades i sin tur av papperslösa bolivianska migranter i Buenos Aires som flytt slavarbete inom klädindustrin.
Förra året träffades de båda grupperna i Hong Kong, under ett möte arrangerat av Asia monitor resource centre, en organisation som arbetar med frågor som rör arbetsförhållanden. Där beslutade de att tillsammans öka medvetenheten kring slavliknande villkor inom textilindustrin.
I juni i år bildade de klädmärket ”No chains” (Inga kedjor). Fyra månader efter lanseringen har försäljningen inte tagit fart så som kvinnorna hoppades, men enligt Boosaba Meechai från Dignity returns har många människor fått upp ögonen för deras affärsidé.
– Dignity returns är en fabrik för arbetare, av arbetare. Vi arbetar inte enbart med försäljning av varor utan även med att tillverka kläder för organisationer, huvudsakligen icke-statliga organisationer som bedriver kampanjer mot slavliknande arbete, mot genmodifierade grödor, för hiv-bekämpning och som är engagerade i olika miljökampanjer. Kommersiell framgång är inte det viktigaste, säger Olga Cruz från Mundo alameda.
– Budskapet vi vill sprida är att du inte behöver några chefer när du har en organisation eller ett kooperativ. Vi tar direktkontakt med våra kunder. Konsumenterna måste få veta att märkena inte är det viktiga när kapitalistiska ägare exploaterar sina arbetare samtidigt som de gör vinster,
Nu vill Dignity Returns forma ett nätverk tillsammans med andra arbetarorganisationer i Kambodja, Indonesien och Filippinerna.
– Många arbetare ser fortfarande exploateringen som en del av arbetet, det är därför de accepterar sådana förhållanden. De tror inte att det kommer att bli bättre om de kräver sina rättigheter utan fruktar att de kommer att förlora sina jobb, säger Meechai Boosaba.
