En kort notis i en kvällstidning fångade regissören Marcus Lindeens intresse så pass att han ville ha med historien bakom den i sin nya pjäs. Notisen handlade om en mamma och hennes son som levde med 191 katter och blev utsatta för en stor polisinsats där nästan alla katterna avlivades av Länsstyrelsen.
I Djur som dör vill Lindeen utforska gränserna mellan människa och djur. Historien om katterna är en av pjäsens tre delar. De andra delarna berättar om en djurrättsaktivist som ville leva jämställt med sina kaniner, och om en schimpans som på 1970-talet uppfostrades som en människa av en amerikansk forskare.

Varför valde du relationen mellan människa och djur som tematik?
– Jag har länge varit intresserad av gränsen mellan djur och människa som filosofisk fråga. Varför är det så viktigt att gränsen upprätthålls? Under historiens lopp har man försökt definiera vad som är en människa och vad som inte är det men alla bevis, såsom att bara människan har språkförmåga, har motbevisats. Jag tycker det är vindlande att tänka på att andra varelser än människor går omkring och känner kärlek och har ett medvetande.
 
Du söker dig ständigt till berättelser om svåra relationer och livssituationer, identitetsskapande och dilemman. Vad är det som driver dig till det?
– Jag är intresserad av existentiella teman. Jag tänkte att min förra pjäs skulle handla om politisk kamp men den kom snarare att handla om relationer och känslor. De stora tankarna kring livet återkommer, så som vilka är vi? Och vad gör vi här? Men jag vill inte att mina pjäser ska vara pretentiösa och svårtillgängliga utan försöker berätta en historia rakt och enkelt.
 
Vad är det som lockar med verkliga historier?
– Verkligheten överträffar alltid fiktionen. Jag tycker det känns förmätet att sitta och hitta på saker då. Jag älskar verkligt material och verkliga människor, det berör mer. I teatern kan man också, till skillnad från i journalistiken, förfina hur berättandet gestaltas.
 
Riksteaterns dokumentära pjässerie Rapporter bygger på idén att dramatisera aktuella händelser, och har även som mål att förändra spelreglerna för hur teater produceras. Vad kan den här nya processen tillföra?
– Teatern är ett bra forum för verkliga historier. Den ger helt andra möjligheter än journalistiken. Med konstnärlig förmåga kan man arrangera tempo, pauserande, lägga till musik och styra hur historien berättas. Teatern ger publiken en helt annan ingång är vad som är möjligt i en nyhetsartikel. Det ger möjligheten att som publik samlas i grupp och känna inför en verklig historia.