Valtider är kvaltider för många väljare. Vad ska man rösta
på? Själv har jag funderat, ända sedan jag blev myndig för tjugotvå år sedan,
men aldrig röstat. Först handlade det bara om att jag inte tyckte om partiernas
program. Inte blev det bättre när jag insåg att det sällan fanns ett samband
mellan vad de sa och vad de sedan gjorde.

Ibland blir det tragikomiskt. Alla partier utom Moderaterna
sade sig till exempel fram till nyligen vara mer eller mindre emot kärnkraft.
Och det är den där mer-eller-mindreretoriken som gör att vi ändå har kärnkraft
i Sverige.

Från USA är det rätt väldokumenterat att de flesta
amerikanska väljare inte har en susning om vad de politiker de röstar på
egentligen står för. Obama vann valet genom att ge amerikanerna det felaktiga
intrycket att han ville avsluta Bushs krig. Yes we can, sa Obama. Yes we can,
svarade de maktlösa. Det är samma magi som Mary Poppins använder när hon hävdar
att man kan ta sig ur hopplösa situationer bara genom att ropa
supercalifragilisticexpiadocious. Retoriken segrar ständigt över verkligheten.

I Europa är det inte bättre. I Frankrike har Sarkozy gjort
sig känd som den tuffa polispresidenten, men att han har dragit in över 10 000
polisjobb verkar inte sjunka in.

I Sverige har jag träffat många som röstat på Moderaterna
hela livet men som i de flesta sakfrågor har samma åsikter som Vänsterpartiet
säger sig ha. Förmodligen finns det en och annan vilsen moderat inom
Vänsterpartiet.

Numera är min motvilja mot riksdagsvalet mer principiell. Jag
tycker inte att riksdagsledamöter ska väljas av folket. Det finns många
anständiga politiker, inte minst på kommunal nivå, men det torde också vara
uppenbart att politiken drar till sig obehagligt många narcissister. De bästa
politiker är de som aldrig strävat efter makt. De som vill bli valda är många
gånger de minst lämpade.

Föreställningen att fria val skulle vara samma sak som
demokrati är ett missförstånd. Demokrati var från början ett nedsättande ord
som myntades av filosofer i det gamla Grekland som motsatte sig folkstyre. De
hade en klarare syn på frågan än vad vi har i dag. För dem var val per
definition en aristokratisk mekanism där medborgarna ger sin makt till en liten
klick individer som de anser vara mer lämpade att styra än vad de själva är.
Det vi kallar demokrati är i själva verket en slags oligarki som antikens
elitister hade gillat.

De riktiga demokraterna i Aten under antiken hade en mer
jordnära inställning till vad folkstyre innebär. De hade ett system med
direktdemokrati, där alla medborgare kunde rösta och tala i folkförsamlingen.
Det gav visserligen mer makt åt dem som kunde tala och hade tid att ägna sig åt
politik än åt de fattiga med tunghäfta. Men fattiga som kunde tala hade trots
allt en chans att påverka.

Nu går det förmodligen inte att överföra systemet med
direktdemokrati från en stadsstat till ett stort land som Sverige, trots modern
informationsteknik, men de gamla grekerna hade en annan mindre komplicerad
demokratisk mekanism: de lät slumpen avgöra tillsättandet av viktiga ämbeten.

Att lotta ut mandaten i kommun, landsting och riksdag vore
ett ypperligt sätt att avskaffa oligarkins makt. Om slumpen avgjorde vem som
satt i riksdagen skulle i stort sett samtliga ledamöter ha erfarenhet från alla
typer av arbeten. Urvalet när det gäller ålder, kön, etnicitet och klass skulle
bli mycket mer representativt för Sveriges befolkning än vad det är i dag.

Att låta slumpen tillsätta mandaten innebär att man erkänner
att alla medborgare är eller har kapaciteten att bli vuxna. Jag tror att
människor växer med uppgiften om de ges förtroende. Demokrati handlar inte att
folk ska få välja sina kungar, utan att de själva anses mogna att styra.